På dalens botten..

Du skyddar mitt ansikte emot regn och vind med ditt paraply,

precis på samma sätt som du håller avvärjande din hand emot allt som hotar skada mig.

Allt sant, allt imaginär... Allt tar du in, allt sorterar du - med mig, för mig.

Du peppar mig när skyarna hopar sig, du ställer de rätta frågorna, du vågar invänta svaren likväl som du vågar protestera eller bara skratta åt mig men oftast, nästan jämt skrattar du med mig.

Den hårfina skillnaden mellan när du skall vänta ut mig eller putta på mig, den har du klurat

ut för länge sedan och jag uppskattar ordlösheten.

Jag hade aldrig börjat klättra uppför berget igen om det inte varit för dig!

Det gjorde för ont att slå sig, för ont att vandra genom själens mörka natt.

Du lyste vägen, höll mig i handen, satte dina händer till stöd när jag långsamt makade mig uppåt igen. Någonstans fick du mig att tro på ljuset i tunneln..

Att det verkligen finns där, att det inte bara är frontlampan på nästa ankommande tåg!

Du är mig oändligt kär och när jag ser på dig undrar jag vad du är gjord av...

Hur du orkar med mig när jag knappt gör det själv?

Du påminner mig ständigt om min potential, om vad som är värt att sträcka sig efter och du hjälper mig på vägen dit!

När jag säger att jag är negativ så säger du att jag "har ett kritiskt öga och att det är en god egenskap, att jag alltid ser koppen som halvfull".
Du hjälper mig att se båda sidorna av kronan.

Jag sa till dig en gång att du är med bostadsrätt i mitt hjärta!

Det är inte sant! Du har ett helt hus, en unik nyckel till det som är mitt innersta rum.

Jag gör vad som helst för dig och någon dag, när vi står där på toppen..

Ja, då skall jag finna en unik väg att löna dig på.

Through thick and thin... Som det heter på Engelska!

Tills dess - TACK!