Ända sedan jag flyttade hit har jag funderat på att skriva en blogg om Oslos kollektivtrafik eller kanske mest om deras busschafförer för resten av personalen ser man nämligen nästan aldrig.
Tvivlar på att de ens existerar...
Chaufförerna syns dock, hörs eller hörs inte alls och verkar alla har rekryteras från någon personal pool där alla lider av någon form av mental störning.
Jag har låtit det bero... Ett tag pga att jag för några år sedan läste om taxi chaufförers situation i Paris, vad de utsattes för till vardags och så har jag försökt tänka att det kanske är samma med dessa. Konstant utsatt för köer, bildårar, tidtabell, stopp av både ena och andra anledningen, rånförsök, påverkat folk, stressat folk och så vidare... Såklart jag hajar!
Det är inte alltid ett jobb på "rosor" men vilket jobb är det?
Måttet rågades förra Torsdagen... Den chauffören gasade genom stan och köerna. Han körde på trottoarer, missade hållplatser, stannade mitt på vägen då han missat, öppnade dörrarna och gastade att folk skulle gå av.. där och då, mitt bland filer, andra bilar osv.
Folk skrek i bussen, han gastade tillbaka och gasade igen. Väl hemma kände jag en enorm tacksamhet över att vi faktiskt kom hem alls såååå... Ilskan kom ylande.
Jag skrev och klagade..
Ett annat av mina små projekt har varit att få en viss chaufför, som alltid kör en viss lokal sträcka att le.. Helt fruktlöst! Han drar aldrig på smile groparna och gömmer sig bakom stora svarta solglasögon.
Jag var nära att ge upp!! Då kom solen ut från molnen..
Helt oförberedd klev jag på bussen på Tisdagen, den fruktade expressbussen in till staden och möttes av en... Leende busschaufför! En indisk man med välansat skägg mötte min blick, log milt, nickade och sa: "Godmorgon!" Sekunden efter då jag dragit mitt kort: "Tack".
Jag blev så förvånad att jag nästan missade att svara.
Då hör jag bakifrån, från kvinnan jag känner: "Shit, vad var det?? KUL!"
Vi ser på varandra och ler båda två... Skall det vara så? Att man reagerar på vänlighet och service, att man ser det som ovanligt.
Det lustiga var att jag var glad hela dagen av detta bemötande och på eftermiddagen LOG mannen med solglasögonen också och min lycka var gjord!
Antingen beror det på att det finns hopp för Oslos lokaltrafik eller så handlar det om ytterligare en gammal goding - droppen som urholkar stenen! I vart fall i det andra fallet..
Idag tom talade han med mig, han bakom glasögonen.. " du må dra kortet roooolig!" dvs lugnt sa han och log (igen!).
Ett noll till mig! Aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp... (eller nåt)
KRAM och ge någon ett smil. Det smittar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar