När Freud tappar taget..

I helgen har det funnits anledning att fundera över hur mycket det undermedvetna styr oss,
dvs mig och alla andra. Vad är det vi säger till oss själva när vi är trötta, ledsna, sura, glada, griniga, har önskningar, drömmer och gud vete allt?
Det är inte ens alltid man behöver "lura" på det, man kan bara lyssna på vad man själv säger till andra och vips, det blir ganska klart vad det undermedvetna tycker och styr och ställer med.

Själv hör jag mig själv säga: "Nej, det där orkar jag inte!" - det kommer när jag är stressad, när pulsen är hög och många saker skall göras fort. Mitt djupa inre säger helt enkelt ifrån.
Det är mycket nu... Liksom.. Lägg inte på mer!
Frågan blir då - hur tolkas detta av resten av mitt system? Vad tas emot och vad sänds ut?

Detta undermedvetna har ofta makt över oss i viktiga frågor...T ex på morgonen, vi skall iväg till jobbet, det spöregnar, det är kallt, vi har sovit för lite. Vem talar då?
Talar fagert om mjuka sängar, barnens rinnande näsor, din egen känsla av förkylning osv.
Vill vi låta den bestämma utan att ens veta att vi har bestämt? Eller vill vi ha kontroll eller i vart fall ett hum om vad som pågår under ytan?
Personligen vill jag ha ett hum och det finns många sätt att nå dit på..Leta bland dina verktyg och jobba med det. Lyssna på dig själv!

Till lunch igår fick jag ett finfint exempel...
Vi satt några stycken runt ett bord, åt och diskuterade en föreläsning så gick diskussionen över i en ev middag någon dag efter skolan.
Någon föreslog Fredag, en tråkig dag för oss småbarnsföräldrar så jag kontrade med Onsdag.
Anledningen till Onsdag var att vi ändå är i skolan till kl 15 och att vi sedan kunde dra unisont.

En av kvinnorna som också har småbarn ser då upp och säger:
"Ja, det kan vara en bra dag. Den dagen är ju ändå förstörd... Vi har ju haft föreläsningar!"
Alla runt bordet ser förvånat upp, hon blir blodröd i ansiktet och stammar fram:
"Det var inte så jag menade, jag menade att för min tid med familjen är ändå förstörd!"
Tystnad! Ingen riktigt tror henne.. Själv kommer jag på mig med att undra hur hon skall orka tre år, om det är så hennes undermedvetna ser på det efter 1 månad.

En av männen tar udden av det genom ett skämt:
"Det är ok. Vi gillar inte dig heller!" Stora skrattsalvor...

Jag går därifrån lite berörd, man blir det när någon hasplat ur sig en "Freudian slip".
Nästan som om någon gått runt naken... Man bara vet det liksom.
Vad har du därinne? Skall vi gräva lite?