Tankarna flög tillbaka... De reste med ljusets hastighet genom tiden och landar 1990.
Tidig morgon i November, jag släpar mig upp från sängen i min lägenhet, försöker få i mig min frukost innan jag pulsar genom snön till T-banan.
Jag läser naturvetenskapliga ämnen, medicin förberedande och jag tror att jag vet vart jag skall - jag skall bli läkare. Målet är det inget fel på men årstiden.. Jag är sliten, sliten.
Avsaknad av sol, mycket läsning, mörker, flytt till en ny lägenhet. Jag får min tillvaro att gå ihop men knappt.
Väl framkommen till skolan möter jag mina klasskompisar, U & M... De sitter där lugnt, böckerna i famnen, kaffetermosarna framplockade och på en sekund har U trollat fram en kopp till, fyllt den med den rykande heta drycken och tryckt den under näsan på mig.
Några minuters samtal följer... De bjuder in mig på helgmiddag, berättar om barnen, alla de timmar de varit uppe, klätt, matat, lämnat på dagis och kvällen innan, middag, nattning och efter detta - läsningen. Jag lyssnar med stigande beundran!
De klarar det och de får tom mig att känna mig bekväm, hemma och omhändertagen..
Jag glömde dem aldrig! Undra om de nådde sina mål... Själv omformulerade jag ju mina.
Hittade min stig genom livet...
Nu är det min tur! Kvällarna fylls av barnen, deras behov, hunden, tvätten, matningen, planeringen för imorgon, läxläsningen med barn, söva. Därefter blir det tid att läsa tills ögonen faller igen av sig själva...
Morgonen börjar i ottan, alltför att hinna, för att få ihop det, lämna till skola och dagis, för att hinna med bussen och T-banan. På min resas sista del möter jag dem - de unga tjejerna.
Glåmiga av trötthet, varmt kaffe i händerna, musiken på max - just uppstigna och förtvivlat slitande med ögonlocken.
De saknar bostad, skrivare,tunnelbanekort, omsorger, mat och då och då riktning...
De tror att detta är målet, de hoppas.
Mitt hjärta fylls av en sorts förunderlig värme när jag ser dem, när jag hör dem och det är inte svårt att öppna famnen för dem.
När jag gör det, öppnar famnen, lyssnar, bollar frågor, gör det som jag gör bäst så får jag så mycket tillbaka.
Jag får deras tillit, historier, vänskap men också deras ungdomlighet, rörlighet, glädje, skratt och oförställda själar.
En lång kram på en perrong efter ett samtal där ögonen nästan inte kunde släppa varandra gjorde min dag. Hon log, den vackra S, log mellan tårarna.
Själv satte jag mig på tåget och tänkte -
Gudagott att vara vuxen! Att inte behöva gå tillbaka till den platsen.
Men ack, så roligt att få vara med på andra sidan, se äpplet mogna.
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar