Ögon öppnare..

Under de senaste dagarna har jag slitit med att känna mig motiverad och taggad inför min utbildning...
Varför?
Tja, låt mig hålla det kort...
Stora dunkar av västerländsk medicin som hur viktig den än är - inte är det jag vill syssla med!
Lägg till det en "värld" i omvälvning.. Min skolvärld förändras i dagarna, vi blir Campus Christiania, vi blir Norsk Helsehøyskole och med detta kommer massor av frågor, massor av diskussioner, nyskapande och omskapande.

Så.. Efter tentaperiod, efter omskapande kommer en ny period, nya föreläsningar och jag travar till skolan med mycket blandade känslor.
Kanske borde jag sitta kvar hemma och läsa trots allt?
Ämnet är "Kommunikation". Hmm, ett ämne jag gillar men som jag redan har läst på universitetet en gång.
Kanske kan jag klara mig undan med det? Kanske räcker gamla böcker, gammalt vetande, lite nytt plugg till att jag slipper gå?!

En god vän ger rådet: Gå ändå! Hur kan du veta vad dagen skall ge dig?
Hur kan du bedöma detta utan att ha "öppnat" dagen?
Jag tackar och går. Inte direkt övertygad men jag går!

Några timmar senare vacklar jag ut från föreläsningen med massor av känslor och inspiration, ja, faktiskt till en sådan grad att jag får svårt att sätta ord på det.
Professor D har slagit mig med häpnad och inspiration! Han har under några timmar samtalat om saker jag mött under mina år som terapeut, han har satt ord på, gett ny mening, vinklat men framförallt och kanske det viktigaste - han påminde mig om vart just min passion ligger!!

En för mig helt främmande man har påmint mig om min kärna, min "cord" och mitt jag.
Med vackra ord och djup känsla har han satt ord på min känsla av att när jag är närvarande i mitt möte med patienten är jag en medspelare, en som i empati reser med men som samtidigt klarar av att hålla sig själv.
Han har påmint mig om att det är just denna rörelse som ger styrkan, befrämjar ljuset inom mig och klienten.
Påminnelsen om öppenheten i mötet och om ödmjukheten inför det vi inte vet någonting om fick mig att känna mig på "rätt köl" igen och var lika bra som rådet att gå och ta reda på istället för att "banga" och stärka den "uttröttade" känslan.

"Å skrive,
En bevisstgjørelse av seg selv.
En måte å fortelle noe til andre på.
Å gi Av tanker og opplevelser, Det gir overskudd.
Men man må stole på seg selv." (Helga Vengbo 1981)

Med ovanstående enkla ord fick han mig också att förstå varför jag känt mig så ledsen och oförmögen att skriva på slutet, varför skrivkrampen ätit på min andliga strupe...
Jag har inte orkat "lita på"mig själv i skrift efter det sista nederlaget!
Det är slut med det nu!! Inspirare - något har andats in i mig och jag tänker förvalta det väl.

Varför jag skriver om det?
Jo, för att du kanske, mellan mina ord, kan fånga sensmoralen.. Pröva innan du förkastar!
Där du minst anar det har energierna och världen lagt ut guldkorn till dig att plocka upp.
Möter du alla med ödmjukhet och öppna handen.. Tja, då är det troligt att det är det du får tillbaka. Om inte.. Så vet du.
Ha en god dag! Själv skall jag låta det gro med ytterligare en skopa allopatisk medicin..
Det gör inget! Back on track..;-)