Ingen är en ö.

Det finns stunder i livet när man känner sig som en ö..
Man känner sig ensam, man kanske tom känner att ingen egentligen vet hur man har det, ingen bryr sig. Till exempel läste jag häromdagen på Facebook, en ung tjej som jag känner är på resa och hade börjat blogga om det.
Hennes inlägg på väggen löd: Här är bloggen, om någon bryr sig...
Det fanns massor av folk som "bryr sig" visade det sig, både i bloggen och på väggen men jag förstår känslan.

Denna månad som gått har jag blivit tvungen att inse (IGEN) att jag måste ha hjälp till både ditt och datt och ibland är det tom nödvändigt... Tycker du det är självklart?
Kanske det men som sagt, jag måste erkänna, jag har svårt med det ibland.

I Måndags behövde jag ta tag i mitt problem, mitt problem med förtiden...
Det innebar att "ringa in" en massa människor som kan hjälpa mig, advokater, mäklare, byggingingenjörer och så vidare. Detta är jobbigt men ganska ok för detta är ett köp, ett köp av tjänster. De gör sitt jobb emot pengar och det är jag som betalar dem.
Likafullt är jag beroende av "rätt" människor, rätt kunskap och deras vilja och önskan att ta sig an mig.

Samtidigt pågick en viktig föreläsning om ett helt nytt kapitel...
Jag var tvungen att be en klasskamrat om att ta noteringar, hämta information till mig och det slutade med att hon lovade att lära ut detta till mig på en ledig dag.
Med klumpen i halsen tog jag emot... Jag behöver det! Jag är ingen ö..
Men vad kan jag ge tillbaka?

Hjärnan jobbade med problemet hela veckan och då började jag observera vilka jag behöver, vilka jag helt enkelt måste lita på hela tiden annars går inte livet ihop...
Jag är beroende av den underbara K på barnehagen, för annars är min underbara minis inte lycklig.
Jag är beroende av att busschaufförer, t-bane förare är vakna, på jobbet, nyktra osv - annars kommer jag definitivt inte till skolan... Osv.

Ja, du har rätt mycket av detta är tjänster men det finns också helt självklara andra relationer som jag inte klarar mig utan.
Klarar mig inte utan J vad det gäller att ställa mina medicinfrågor medan jag pluggar och han svarar varje gång, lika självklart, lika obetalt.
Jag överlever inte utan familjen! Utan dem och deras kärlek är jag en mindre ö...
Utan min studiegrupp skulle jag inte ha några kroppar att finna punkter på och diskutera filosofi med, ja, min kunskap skulle vara mindre och mina skratt färre.
Utan S skulle min dag vara utan varma leende och utan att jag känner värmen sprida sig i kroppen trots att det råder fuktig November därute.

Senare i veckan ringer kamraten, förkyld och olycklig över något hon inte kan lösa, något hon inte kan som jag kan. Det känns självklart att lova att hjälpa henne med detta.
Vi bokar en fri dag till att jag hjälper henne och en fri dag till att hon lär mig det jag missade.
Det känns bättre... Det gör det.
Och det är faktiskt tom lite okej, just i detta nu - att inte vara någon ö.
Tror inte ens jag vill.. KRAM