Pang - in i sjukvården!

Jag har världens bästa husläkare! Det har jag!
En underbar människa som kan konsten att lyssna, vara lagom saklig samtidigt som han vågar skoja och vara medmänniska.
Igår såg han dock lite fundersam ut efter vårt samtal...
"Jag tycker vi skall kolla upp detta på allvar nu. En samling blodprov, ett ultraljud!"
Som vanligt höll jag med! Det var därför jag kommit, för att bli av med denna fundering på varför kroppen fortsatt "gnäller" på just det stället.

I min hand fick jag en stycken labb förfrågan och en remiss.
"Du gör nog bäst i att ringa någon av de privata alternativen, de som har avtal med staten.. Leta på nätet och plocka den du tycker är bäst" avslutade han medan han skakade min hand.
Leta på nätet? funderade jag där jag satt i labb-stolen och fick min ven punkterad av en snabb, effektiv sjuksköterska. Denna delen var den enkla. Labbet ligger vägg i vägg med min husläkare.

Väl hemma framför telefon och dator börjar jag sökandet..
6 veckors väntetid på ett ultraljud på sjukhusen. Det är det inte tal om! Helt sjukt.
Ringer första privata alternativet - nej, de gör inte ultraljud av just mitt område.
Nya nummer, nya samtal..
Nästa ställe förklarar att de gör ultraljud av ett av områdena men det andra "kan jag inte få".
VAD? Jag har det ju på remiss...
Jojo, men du förstår... Du måste ha ett fel där först, typ en kännbar svulst eller så. Vi kan inte bara kolla för kollandets skull.. Det förstår du väl?
Nej, det gör jag inte!!

Kvinnan i andra änden tystnar, sen säger hon försiktigt:
"Det finns ju ett alternativ. Om du betalar själv så kan du göra detta och då har jag tider redan imorgon...1400 nok."
Frågan hänger där och dinglar. Nu har hon sagt det "onämnbara" och sakta, sakta trillar polletten ner hos mig.
Det är alltså så det ordnas till. Upphandlingar med staten, patientens egenandel blir liten, runt en två hundring men det gäller bara vissa behandlingar och på vissa villkor.
Resten kan man, om man har råd, om man är desperat betala själv.

Jag blir arg! Riktigt sur och förklara att jag minsann fått denna behandlingen av en anledning.
Drar kort delar av min familjehistorik för att förklara varför och då erbjuder kvinnan i luren en annan undersökningsmetod, en jag inte riktigt gillar och säger att:
Den kan du få pga det du just berättat nu!
Jag går från förbannad till trött på tio sekunder... detta företaget har tider redan i nästa vecka till båda dessa kontrollerna. En jag vill ha, en jag inte vill ha men de är efter varandra, på samma ställe. Slutar med att jag bokar, fast jag inte är säker...
För att hon gett mig en klump i magen, för att rädslan äger mig nu, den som inte gett sig till känna ordentligt innan.

Med telefonen i handen undrar jag hur "Agata, 81 år" skulle ha hanterar detta.. Vad som skulle ha farit genom hennes huvud.
Några timmar senare får jag svaret - en kvinna jag känner, en mor till en väninna, nekas ett livmodercellprov pga sin ålder. Är det sant? Skall det vara så?
"Sorry, du har passerat medellivslängden så var glad för det liv du har haft!" ELLER?

Jag är inte så naiv att jag inte fattat detta tidigare... Det blev bara en påminnelse igår.
En påminnelse om att göra en notat till mig själv -
bered dig på att fightas med alla medel för din hälsa eller tjäna så mycket pengar att du kan köpa det du behöver. Sucka.. Vilka ideal!