Jag har en bekant här i Oslo som har genomgått en "livsomvälvande olycka". Ni vet, en sån där olycka som man inte borde ha klarat sig ifrån och som "väcker ens sinnen", får en att tänka till, korrigera och förändra det som inte känns bra. Han har förändrat alla de "yttre attributen", helt ned till ny frisyr, ny klädstil och han anser att kraften har kommit genom hans händer och till hans sinne. En healer, sålunda. Han är beundransvärd, fascinerande, vältalig, genomärlig, hårt arbetande, snäll, ja, jag kan göra listan lång men ändå, ändå har jag registrerat att det inom mig "fattats något".
Utåt sett är "pusslet komplett" men min intuition hävdar att det någonstans i mitten "finns ett hål"....
Hmm?! Varför jag bryr mig? Tja, varför bryr man sig "när det kliar i myggbetten"?
Jag vet inte... Kanske för att jag känner mig pinsam. Kanske för att det blir "just såsom en klåda", man vill inte ge sig förrän man vet varför.
Intresserad är jag också av- vad är det han speglar i mig? Vad är det av mig själv som får det att "klia" eller är det bara min understimulerade terapeut nerv som jobbar övertid?
Så kom nu vår sista "sjukomgång" härhemma... och det första som sker med mig är - japp, jag tappar luktsinnet. Det gör jag nämligen alltid!
Varje gång lika slagen i spillror, lika förvånad.. Min lukt betyder mycket för mig, mycket mer än jag någonsin funderar över annars. Med min näsas trogna guidning reser jag igenom livet...
Doften av kaffe på morgonen, vetskapen om mjölken är bra eller dålig, kunskap om det jag sänder med mina barn i deras matpackar är frisk och fräscht, smaken i gommen av den maten jag intar, känslan för om det jag stoppar in är det kroppen önskar eller ej. Listan kan göras kilometer lång...
Irriterat flyttar jag runt det vackra men smaklösa på tallriken. Orden klingar i min hjärna...
"Smaklöst, färglöst, meningslöst...Tilliten till livet... VA?" Jag stoppar upp, lyssnar på mig själv.
Vad var det jag sa? En välbekant ilning nerför min rygg.
Reser mig, går till datorn, öppnar en speciell sida och läser det som min bekant (nämnd ovan) har skrivit och så blir jag sittande...
Samma tema.
Det som stör mig i honom är att trots allt det svåra han varit igenom och mirakulöst kommit ut på andra sidan så har han missat eller förlagt, sin tilltro till livet självt.
Många av de kommentarer han uttrycker och säger speglar en djup misstro till att saker kan förändra sig, att livet själv har dynamik, att mirakler finns, att energierna rör sig...
Precis där är jag också efter min livskris. En liten, liten droppe kan överfylla glaset och få det att rinna över.. Det finns inget att ta av helt enkelt och alla de erfarenheterna jag samlat flyger ut av fönstret.
En väninna uttryckte det så fint: När den dagens överskott är förbrukat, ja, då är det liksom kört för den dagen. Det finns inget mer att ta av förrän imorgon.
Helt riktigt!! Precis så känner jag... Tåget gick och jag var inte på det. Sant eller inte, så känns det.
Att det en dag skall finnas tillräckligt med energier igen...
Att man en dag skall vakna och känna igen sig själv...
Det har känts som "utopia" de senaste åren.
MEN nu såg jag det genom någon annan, jag såg hur det såg ut och jag gillar det inte! Detta är inte ett alternativ. Inte ett sätt för mig att leva på.
Dags att få upp luktsinnet och börja lite... Inte för jag vet vart men leta skall jag.
Någon som sett min förlorade pusselbit? KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar