Falsk flagg.

Falsk flagg... eller "jag är ett pucko" - är det enda rätta namnet på det här blogginlägget. 
Förvånad? Ja. Borde jag vara det? Nej! 

I detta nu så känner jag mig som hon som satte sig på stolen med syltfläcken, i sina vita jeans FAST alla sa att det var en fläck på stolen. Skyll dig själv, typ. Fast irriterande.. och nej, det är inte hela världen. 


Under alla år av eget företagande har min egen coach sagt: "Du har bara ett problem, min kära. Du är för snäll, för godhjärtad. " och så vidare i den galopperande riktningen. 
Mmm, tyvärr.  Rådet jag fått många gånger är att ställa mig frågan - Är det rimligt? 


Är det rimligt att du som har man och barn, heltidsjobb, hund, hus springer ärenden åt friska tant Agata 65 år som älskar att skvallra, träffa folk och dessutom har hela dagen på sig? 
Är det rimligt att hjälpa Siv som har bruten fot, sitter på 5 våningen, är lite yr och har närmsta barn och barnbarn i Syd Afrika? 
För dig, som liksom jag, har ruskigt svårt med att skilja den ena från den andra så kan jag hjälpa dig på traven - svaret på första frågan är NEJ, svaret på andra är JA. 


Viktigaste keynote - Är det rimligt? 


Problem uppstår dock när du inte kan kolla fakta dvs när du inte ser "Sivs brutna fot" utan hon bara säger till dig att den är bruten t ex via telefon. 
Svårt att kolla, ibland tom omöjligt.. Folk far med osanningar ibland speciellt när de vill ha något och kanske framförallt, när de tror att du inte kan kolla. 


Det är alltså detta lilla aber som jag nu kallar för "falsk flagg"! 
Jag har kommit på någon, genom skådat lögnen och dessutom sett att hon på allvar trodde att jag var dum nog att "aldrig syna hennes kort". 
Billigt!  Det är så det känns.. Billigt!  Min tid, min hjälp, som jag delade med mig av i en tid av stress, tryck och då jag behövde varje gnutta energi själv utnyttjades av någon som var lat och kanske, lite rädd. 

Hade hon sagt sanningen.."Jag är rädd för att... Jag vågar inte själv..."
Ja, då hade hon fått samma hjälp av mig, kanske tom lite mera riktad på att lösa den verkliga knuten istället för en påhittad. 
Jag hade vetat vad jag gav mig in på, vi hade fått till ett verkligt möte och kanske, kanske kommit varandra närmare. 

Fast "bevisen" ligger på bordet nekar hon i sten. Vad skall hon göra? 
Det ökar min känsla av "falsk flagg", jag suckar, vänder mig bort. Synd. 
Synd att jag inte ställde mig själv frågan -- är det rimligt?  
Synd att jag inte lyssnade på signalerna inom mig utan skred till verket. 

Påminnelse noterad.  Dags att gå hem, ta av sig jeansen, tvätta en syltfläck till.
Hoppas jag lär mig någon gång...

Namaste!