Olika typer av bränsle.

Vi har cyklat ca fyra mil då vi efter depå stoppet ser den berömda "mördar backen"! 
Den ringlar sig som en väsande orm upp emot skogsbrynet och jag försöker febrilt peppa mig själv med tanken - 80 höjdmeter - det är NADA! Det är zip! Det är ingenting! 
Där jag kommer ifrån är backar vardagsmat, Norge är sånt, upp, ned, upp, ned, upp, ned...

Oron för framväxel kommer in. Skall jag få i den? Komma ned på det "lilla hjulet"? Det verkar vara A & O annars är jag rätt "rökt". 
Min vapensyster och jag sätter oss upp, ser på varandra med en bister min - nu eller aldrig! 
Klättring påbörjad. Växeln går i... 

Mitt i backen en man, en man med en liknande cykel som vi, cykelskor... Han promenerar upp. 
ALDRIG. Jag tänker ALDRIG! 
Goa, härliga ungar mitt i backen, de hejar och tjoar, får mig att le och det hjälper en bit..

Vapensystern bakom mig börjar snacka om oviljan för denna typer av backar, om backträning. 
Jag berättar om en eftermiddag av just backträning och hon suckar tungt..
Precis i det ögonblicket ser jag krönet, en man i en orange och svart cykeltröja och han håller två cyklar medan han stoppar en banan i munnen. Polaren lättar sitt vatten i buskarna.. Elitåkare, "bisvärmare" - ja, det låter så när de visslar förbi. 
 "Bzzzzzzzzziiiiitttt...." Så är de borta. Till rasslet av sina växlar..

"Hur f..n orkar du?" ropar vapensystern bakom mig, som en fortsättning på sucken och nämnda konversation om backträning. 
"Det gör jag inte!!" gastar jag tillbaka och trampar de sista grymma metrarna upp. 
"Det gör jag INTE, jag stannar och SKRIKER!"

Elitåkaren, som hört hela konversationen, den skriks ju ut i luften av två hårt flåsande kvinnor... 
Han plockar bananen ur mun och LER.. Han ler inte bara med munnen, han ler med hela ansiktet! 
Ett ljuvligt stort varmt leende av igenkännande och jag, precis kommen över krönet, kan inte låta bli att spricka upp i ett jätteleende också. 

En sekund, kanske två ser vi på varandra och ler innan jag dras vidare av trampornas kraft. 
Lever på detta leende gör jag dock längre, mycket längre! 
Att se i någon annans ansikte ett uppriktigt delande, en glädje kan vara ett bränsle utan motstycke. 
En bränsle som tom kan driva en cyklist fram ett par mil.. Bara plocka upp minnet, njuta av det igen och igen. 

Miljön där alla delar samma mål, där alla fattar vad just du snackar om för att de vill detsamma -
är en form av lycka och lycka är bränsle. 

Hela Halv Vättern var för mig ett leende. Ett leende av härliga, sportiga, galna, omtänksamma människor! 
Som alltid finns det de som spottar och fräser... Men till skillnad från annars fattade jag varför! 
Dipen - kroppens små perioder av dip MEN den skall jag be att få komma tillbaka till i en annan blogg. 

Tack du okända från Linköpings cykel klubb! Tack för leendet, bränslet och för allt annat du gjorde för mig den dagen och tom nu. 
Keep smiling!  Alltid sprider du något... KRAM!