Tyst möte.

Jag kränger på mig regnstället. Vattnet vräker ner men vad hjälper det? 
Hunden måste ut. 
Lite trött. Lite ledsen i ögat... Lite tuffa puckar, lite olösta funderingar. 

Vandrar ut i sommarens grönska, doftar underbart såhär i regnet. 
Tar till ett gammalt knep. Börjar be. Ber till mitt team, till mina föräldrar och farföräldrar, sätter ord på allt det som jag undrar över och önskar hjälp med. 
Vandra långsamt, går djupt inom mig... 

Plötsligt i en nedförsbacke känner jag någon som går upp bakom min rygg, en välbekant känsla. 
Armar som läggs om min hals, en sorts kram, bakifrån... Bara en person går så. Min far! 
Bara han vågade hålla mig så.. När han var stolt, när han ville känna samhörighet. 
Han lägger sin kind emot min, tårarna trillar långsamt.. 
Så lyfter han handen, pekar tydligt, pekar med hela handen - FRAMÅT! 
Håll kursen.. Ljus föröver! 

Hör inte orden. Känner intentionen. Vet vad han säger i varje andetag. 
Farfar sluter upp, tar min högra arm i en armkrok. 
"Minns du? Minns du Myet mitt när vi lurade regnet?"
Jag ser en bild på min näthinna samtidigt som solen bryter igenom molnen och dränker mig i sin värme och sitt ljus.
"Minns du när vi gick med sydväst en hel dag bara för att vi visste att har man regnkläder på sig så tittar solen alltid fram?"

Om jag minns, käre farfar, om jag minns. 
Ser framför mig den dansande femåringen i sin röda sydväst, farfar i sin grå.. PÅ ängen, i sandlådan, vid kaffebordet utanför trappan. 
"Det är precis så det är. Man lurar fram solen med regnkläderna.." Breda leenden på båda herrarna. 

Jag känner mig lycklig!! Tackar pappa! Tackar farfar! 
Stolta herrar. Gott att de är med mig och jag känner på mig att de jobbar för min bön. 
Finaste B, du hade rätt när du tolkade min dröm. 
De jobbar för mig. Jag glädjer mig. 

Magiska midsommarnatt!