Min sfär? Din sfär?

Upptagen av kroppsspråk i detta nu... I sig själv, som en förlängning/klargörande av kommunikation, som undermedvetna signaler, ja, kort sagt i alla dess former.
Norrmän har ( i mitt tycke) ett större behov av "privat sfär" vad det gäller verbal kommunikation än svenskarna.  De har svårare (ja, faktiskt) med uttryck av emotionell art och man måste verkligen ha utvecklat en ganska solid vänskap innan man kan ge sig in på dylika territorium.
Mina "kramar" i båda sms och real life bemöts ofta med rodnande kinder och nedfällda blickar samt i bästa fall en blyg en tillbaka men lika ofta ingenting alls.

Däremot stör det mig att deras behov av en sfär när det gäller den fysiska kroppen i relation till främlingar verkar helt obefintlig. De kör "en japanare" helt enkelt.
"Känner jag dig inte, så finns du inte och sålunda agerar jag därefter!". 
Många gånger är det så att jag stör mig på detta i hissar, på gymmet, i butiken och på bussen.
Att sätta sig ner, låta väska och påsar falla i knäet på den som redan sitter innerst medan man själv febrilt kollar i mobil telefonen är vardagsmat.

Likaså att då jag laddat upp alla mina varor på bandet i butiken och sedan går, trevlig som man är, ner till bandets slut och snabbpackar. Allt för de som står bakom..
Ja, i det ögonblicket passar tanten.. Hmm, ny tanke. Jo, det är faktiskt oftast damer.
Hon passar på att skjuta fram sin kundvagn så att kassan inte längre är tillgänglig för mig, jag som nu faktiskt skall betala. VA?
Vad är detta för beteende?   Numera ställer jag mig bara vid "damens" vagnsände och puffar diskret samt viftar med kreditkortet tills hon hajar. Inte släppa fram mig = aldrig din tur! HEHEHEHE...
Det funkar alltid till slut. Touché!  Men det förvånar mig också, VARJE GÅNG.

Surkärringen i mig är tydligen framme idag!  Sorry!
Kanske saknar jag svensk midsommar..NÄÄÄÄ!
Kanske fick jag bara en överdos på gymmet idag... Jo, mera troligt.

Först farbrorn i hissen som absolut skulle in bakom min ryggsäck och trycka på "stäng dörren snabbare knappen", PÅ VARJE VÅNING. Som om hissdörrarna inte går tillräckligt snabbt ändå..
Och klockan 9 på morgonen... Och i ryggsäcken låg min plånbok. Ytterfacket.
Plus att han naturligtvis irriterad suckade varje gång han upptäckte att vi stannade och antagligen, att jag stod i vägen.  Väl på vår våning (han skulle av på samma) log jag brett, såg honom i ögonen och sa: "Stressad?" 
Medan jag trängde mig, ryggsäck och väska ut framför honom och hans högröda, svettiga ansikte.  

Spinningen gick bra, efterföljande styrka/core - en katastrof men henne glömmer vi. Den tanten hade fler bekymmer än vi orkar räkna.
Sååå, dusch, ombyte med ett extra ansikte i min toalettväska... Även detta en dam i, nej, passerat sina bästa år. Hon studerade ogenerat mina väskors innehåll som om jag aldrig var där och jag undrade i mitt stilla sinne om hon skulle spy eller börja dräggla.
Detta avhjälpte jag genom att, HOPPSAN; OJ, FÖRLÅT, råka rikta min Kenzo med sprutsidan i hennes riktning.  Fast det visst ju inte jag, eller hur?? Eller gjorde jag? ;-)
ATTJOOOO!  Hon drog sig bort... Sa inget, såklart!  

Själv gick jag från gymmet grubblandes... bara jag?
Nej, jag vet flera som känner igen detta.
Mest grubblade jag på om min coachs uppdelning av befolkning håller (sagt halvt på skämt, halvt på allvar men med en gnutta sanning i).  Hon delar upp dem i: rikspuckon, vanliga puckon, helidioter, intelligensreserven och såååå... Jag själv. (Dvs du, hon, jag beroende på vem som pratar)
Ibland känns det som "rikspuckona" har sammanträde på min planhalva...
Ibland tycker jag inte alls det är så..

Detta skulle handla om kroppsspråk och så spårade jag ur... Ta det för vad det är.
En blogg, en reflektion...
Sverige - ha en god midsommar! Jag tänker på er.
Norge - ha en ljuvlig skolavslutnings Fredag och fredags kos! I'll join you!
Live with passion, take no shit och skratta stort och innerligt! NAMASTE!