Förståelsen.

Få se.. Få se.. Hur var det nu... 

Längre behöver jag inte gå, inte tänka utan känslan intar min kropp.
Filtens mjukhet mot min hud, ditt långa hår som glänser till då du sliter med att få ihop det till något hanterbart under hjälmen.
"Bara en dryg dag.. Sisådär 24 timmar" säger du med huvudet på sned eftersom du inte vill orsaka mig mera smärta. Jag nickar och biter mig hårt i underläppen, vill inte gråta mer, inte nu..

På bandspelaren går samma band runt, runt, runt.. Jag kan inte sova annars, inte existera.
  "Deep river woman. Lord I'm coming home to you.
Deep river woman. Lord I know she's waiting.
Just anticipating all my love..."

Mitt i mitt livs mörkaste natt tror jag då men mörkret har ännu inte lagt sig. 
Det har så vitt börjat skymma.. Mörket kommer! På riktigt.. Om knappa 28 timmar, kolmörkret! 
Du drar upp den grova dragkedjan till din jacka, ögonen pejlar oroligt in mig och du sätter dig ner.  Musiken har ändrat sig och du sjunger med: 

"Oh, I'm leaving on that midnight train tomorrow and I know just where I'm going
I've packed up my troubles and I've thrown them all away 
'Cause this time little darling I'm coming home to stay "

Jag slår armarna om dig och vi säger "Vi rings.." "Vi hörs snart".. "Snart tillbaka!"
Och så är du ute ur min kokong, min verklighet. Aldrig träder du in igen. 
Aldrig på detta sättet och i denna formen. 

Jag sätter mig på den vindlande spiralen som virvlar nedåt, nedåt, nedåt...
Farten tjusar inte, den gör en illamående, sjuk och man förlorar orienteringen. 
Minnena fladdrar förbi såsom löv från höstträden.. snabba.. olikfärgade... 
Känslorna brottas inom mig.. Reflektioner av en tid som varit. 

"Förlåt!! Förlåt!!" viskar hon stilla med rösten full av gråt. 
"Jag ville inte göra dig illa. Jag ville bara... fylla mina egna hål, få veta.. Förlåt! Så sjukt egoistiskt av mig att ringa.." Snörvlandet vet inga gränser. 
Mellan tårarna ler jag.  Gumman, lillstrumpan...

"Jag har alltid vetat att du skulle ringa" viskar jag tillbaka "jag har alltid vetat att dagen skulle komma. Har alltid vetat att du fått "hål" i din historia." 
"Jag minns hur gott du luktade..." 
Vi skrattar tillsammans, i tårar, i gemenskap.. Jag skämtar och hör hur det faller på plats. 

"Han fattas mig! Du fattas mig.." fortsätter hon "jag har läst allt men fattat mycket lite. 
Så kommer orden, de jag hoppades på: 
"Jag har alltid vetat att du gjorde rätt! Att det var du som drev det hela och jag är dig tacksam för det! Jag respekterar dig för det och älskar dig har jag alltid gjort!"

Jag släpper taget om mig själv där jag står.. Tillåter mig att falla emot väggen, ner på golvet. 
Lättnad i kroppen. Tårar... 
Instinktiv har jag alltid hoppats, nu vet jag! Lättnaden är enorm! 
"Vart går vi härifrån?  Om du vill gå någonstans med mig..?" rösten är mycket liten. 
"Vartsomhelst, raring Världen och tiden är vår! Jag glädjer mig!"

Ett kapitel är äntligen stängt! Ett nytt kan öppnas... 
Namaste!