Mitt emellan...

"Förvirring är bra! Förvirring innebär att du tar in information.. Leder till att du stoppar näsan i böckerna och försöker förstå. Förvirring leder till kunskap." säger min lärare och klappar oss lugnade på axeln när ångesten slår till på allvar.
Jag förstår numera tillräckligt av akupunkturen för att kunna ifrågasätta. Tillräckligt mycket för att undra. Alldeles för lite för att kunna sträcka mig runt helheten..på tok för lite för "många svar!"

Mittemellan sålunda. Mitt emellan nybörjare och förståelse.. På det där långa, långa steget som till slut leder till en inre uppgraderingen.. Ett katjing!

"Vart kommer du ifrån? Jag känner inte riktigt igen din dialekt!" säger damen i den chica klädbutiken medan hon gör paket av min vara.
"Jag är svensk!" säger jag och undrar om hon driver med mig eller prövar att smörja mig extra.
"Oj, du snakker så god norsk! Ikke svosk.." Hon ser uppriktig ut och jag sträcker på mig, lite beröm sitter aldrig fel och jag har ju faktiskt försökt.

"Du snakker ju helt ren svensk! Inte svosk.." säger fröken på dagis under samtalet och ler brett.
"Jeg elsker svensk. Vi lekte på svensk när vi var barn...!"
Förvånat undrar jag vad jag har sagt nu... Jag har sagt "spiser", "ikke", "bleier", "trenger", "klem" og "kos"... Vart har jag "snackat" ren svenska någonstans?

Väljer jag norska ord i samtalet med maken så vänder han sig om med ett oförstående ansikte och ett stort: "Va?"
Mittemellan sålunda.. I förvirringens land.. Där jag ibland stavar Tack som det skall, ibland Takk som det skall. Allt beroende på.. Kommer det ett viloläge även i detta? Vart landar jag?


"Jag berättar det för dig för jag tror att du förstår.." säger klasskamraten och berättar det som trycker henne, hennes hemlighet. Jag lider. Vrider mig runt min axel. Hade detta på känn.. Liksom visste utan att veta. Hur hjälpa?
Hon ber om hjälp, konkret sådan och hon vill att jag berättar/frågar ytterligare en person om stöd.
Självklart! Jag gör det!

Så står jag där, berättar till ytterligare en, återberättar, framställer min och hennes vädjan.
Min klasskamrat ser på mig under lugg, nickar långsamt och säger sen:
"Javisst, jag gör det. Så länge hon är kvar.. Jag menar.. Hon kommer ju att falla ut snart. Det fattar ju vem som helst.."
Klassen faller isär.  Jag står mitt emellan.. ung nog att vara elev. Gammal nog att ha erfarenheter och att få förtroenden som ibland är tunga att bära.

Inbjudan från Sverige. Fin sådan! Fest, glam och möten..
Jag längtar "hem"! Längtar till hemvanda trakter, till människor vars leende jag känner.
När jag landar där vet jag att jag njuter en sekund, sen vill jag hem.. Hem hit att bygga vidare på framtiden.
Kvinnan i landet mittemellan önskar paddla i land! Inga fler "gästhamnar".
Permanent hemmahamn, tack! Eller "takk".

Slut på mittemellan! I AM! I am here!
Namaste!