Att mötas.

"Inte många som ser en i ögonen nuförtiden.."muttrar mannen när han vänder sig bort efter att han visat mig vart den dolda ringklockan sitter.
"Va?" Jag känner förvåningen rinner som en kall rännil under min annars så varma jacka och var jag nervös redan innan så blev det inte mindre nu.
"Du såg på mig redan innan du tilltalade mig..." säger han svävande och tummar på handskarna som han tagit av sig innan han ringde på klockan till mig.
"Det är inte vanligt det.. längre.." blygt leende.

Vad svarar man på det? Den stora, "hemliga" porten framför mig går upp och jag blir räddad.
Vänder i steget och ler..."TACK!". Han nickar till svar och pekar emot trappan.

Anställnings intervju nummer 2.
Jo, jag har sökt jobb. Sist jag gjorde detta var 1995.. Tror jag.. Nyanländ till Värmland med dryga året kvar på min utbildning sökte jag mitt sista jobb och fick det.
Nu är jag där igen.. Ringrostig, lite osäker. Vad betyder egentligen mina år som egen ute på den stora marknaden?  Jag vill ha en riktig lön nu när jag pluggar och jag vill inte dra upp en firma, inte i detta nu. Belastningen från skolan är för hög och firmastart kräver sitt och pengar, ja, pengar krävs det alltid.

Jag vandrar upp för den skrangliga trappan, hittar ett kontor fullt med folk, frågar efter namnet på mitt meddelande. En gänglig man med tydliga ryggproblem reser sig förvirrat.
Visste han ens att jag skulle komma? Lokaler saknas! Han sänder bort en stackars ekonomiassistent, hon tar sin PC och går... Bara jag säger "Sorry! Vi stör dig!"
Hon ler och smiter snabbt.  Den gänglige mannen sätter sig och inleder med att han inte är intresserad av mina betyg, har inte läst min CV eller mina betyg från huvudkontoret.
Det är vad jag kan på fältet, hur jag funkar praktiskt som är det viktiga. Han vill se mig in action.

Min intryck av honom är.. snäll.. nervig... ovan.. stressad.. dåligt förberedd..
Jag känner hur jag sjunker ner i magen! Detta är faktiskt MIN hemma arena, detta med möten.
Detta är jag drillad till i år och i kubik.
Sekunden senare har jag vänt på mötet.. lutar mig framåt, låter honom prata, håller blicken, kopierar ställning, probar, ändrar det jag kan av mitt språk till att passa honom och vips, han slappnar av något.

Blottar mina svagheter.. En gammal klassiker!
Låter honom veta att jag tycker det är svårt att byta personnummer helt när man fyllt 40 tillika bank konto - som är annorlunda här i Norge. Han ler snällt, erkänner att han avskyr koder.  Vi kommer på bättre fot.

Han frågar försynt om min hälsa.
"Detta är ett slitigt jobb.. Tar på nacke och skuldror. Inte för att vara ofin.."
Jag ler och berättar om utmaningarna, cyklingen, skidåkningen, glädjen i träningen och så lägger jag till att jag minsann kommer från landet. Uppvuxen med djur.. Har mockat bajs.
KATJIING!  Jag ser när den faller i god jord och jag vet att jobbet är mitt.
I vart fall prövo tjänst.  Måste ju själv bestämma om det passar mig.

Resten är en rad av formaliteter, information.
Till slut ser han nöjd ut och utbrister:
"Ja, man vill ju inte säga för mycket men detta känns väldigt bra det här. Då ses vi på Lördag. Jag skall bara kontrollera vem som skall lära upp dig osv. Hör av mig!"
En handskakning senare är jag på väg ut i solen..
Med en anställning på Posten. Som Lördagsbud.. Med egen rutt!

Undrar om han fattade vad som hände... Undrar hur många därute som tycker att dessa eviga möten med nya människor där vi måste prestera är jobbiga. Undrar hur många som någonsin fått ordentlig träning i att "mötas".
Sänder en tacksam tanke till alla som lärt mig om möten, alla från Kaj Pollack till Olof Dalland över en period på 20 år.
Jag njuter era frukter varje dag och jag uppskattar dem mer och mer för varje år!
Hurra för växandet!