Denna vecka har det varit mycket fokus på vänskap.. Många diskussioner bland mina nära och kära i ämnet och jag har följt svängarna noga. Åsikterna om vänskap går lika mycket isär som det finns antalet relationer antar jag och något facit finns knappast. Rätt eller fel saknas. Det skall kännas bra! Punktum. Sen spelar resten mindre roll..
"Man kan inte ha alla sina vänner till allt...Man har olika vänner till olika saker och så är det bara" hävdar min unga väninna tvärsäkert fast hon biter sig i underläppen samtidigt.
"Du och jag till exempel, vi kan ju snacka om allt, är nära och tighta men vi lever ju olika liv sååå det är sällan vi festar ihop! Eller hur?"
Jag nickar, ler, håller med.. Hon är mig när, hon är mig kär och ja, vi pratar om det mesta och festandet, har liksom ingen prio, inte i mitt liv i vart fall. Dock har vi fortsatt kul när vi festar tillsammans..
"Jag har inga vänner kvar! Jag har ju ingen som ställer upp, ingen som finns där... Folk bara tar och tar.." viskar han, drar ett bloss på cigaretten och ser ner i marken. Smärtan går att förnimma.
Det är svårt när man växer ur vänskapen, kärleken, när livet helt enkelt tar nästa steg. Speciellt svårt blir det när man aldrig uppmärksammat dessa naturliga cirklar förut utan lägger det på sig själv.
Jag känner mig lastgammal plötsligt, en som sett cyklerna komma och gå... Min fråga blir:
"Varför blir det höst varje år?" Förvåningen går att läsa.. "Vaddå..?"
Det måste bli höst ibland för att det skall komma en ny vår! Utan tömning, rensning - ingen plats för något nytt.
"Jag har två riktigt goda vänner, ja, utom mina brorsor....Två vänner är nästan mer än man klarar av om man skall vara närvarande i vänskapen" säger han och tuggar på glasögon skalmen, ser på mig under lugg och tillägger "så finns de ju alltid de som aspirerar på att bli uppgraderade till vänner men det tar tid, det tar tid och insats"!
"Tack!" säger jag och ler tillbaka.
"Du är redan inne...inget behov av att jobba extra, bara så du inte överanstränger dig!"
Ett förlösande asgarv.. Vi är oftast på samma sida. Enkelt, lätt.
Samtidigt har jag lust att öppna munnen och säga att utöver god, varm, nära vänskap så finns för mig ett steg extra - en själarnas gemenskap. Sådan vänskap som hon, min unga väninna inte tror finns.. Någon som jag KAN, verklig kan göra allt med, dela allt med...
En mycket exotisk planta, en som kräver omsorg, rätt behandling, daglig vattning... Inte för att jag behöver, bara för att jag VILL..
Jag har en sådana planta! En planta som varit med ett tag.. En planta som är mig lika kär som livet själv.
Min Lannelin är otroligt viktigt i min värld och anledningen till det kan jag inte och vill inte ens försöka förklara. Det är min exotiska planta. Min själs vänskap.. Min syster.. Min vapendragerska.. Min följeslagerska i alla väder..
Skulle jag få välja bara en relation utanför familj så skulle det bli vår. Enkelt, tveklöst..
Det är aldrig tråkigt med Lannelin, vi stimulerar, stöttar, hjälper, finns där för varandra - i det tråkiga och svåra likväl som i det roliga.. Tillsammans växer vi!
Jag är tacksam för alla mina relationer på den nivå de är.. Tacksam för vänskap och glädje.
Men Lannelin... Utan dig är jag bara en tågförsening!
Må vi ha många galna år kvar... Många glada skratt, mycket galenskap och en och annan lila hatt!
LOVE YOU SOOOO DEARLY! PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar