En annorlunda vanlig dag!

Pick, pick, pick... Hjärtat slår fort när jag öppnar dörren till studentkliniken.
Mitt hjärta!  En ny hemmabana.. Eller inte min bana alls?
Förvirringen som skapas när man läser nåt nytt.  Räcker mina kunskaper till?

Min handledare A dyker upp. Gillar henne direkt.
Slagfärdig, direkt, enkel att ha att göra med eftersom hon säger allt hon tänker när hon tänker det, ocensurerat. Bra för en elev.
Får på mig arbetskläderna, uniformen, den enhetliga. Hur jag ser ut?
Tja, jag ser ut som din tandläkare antagligen. Vita byxor, kortärmad jacka i ljusblå med stora fickor, en sådan man drar över huvudet, v-ringad.
Jag gillar arbetskläder! Har inte haft några de senare åren men inom akupunkturen är det nödvändigt, hygieniskt och praktiskt.

Behandlaren dyker upp dvs studenten från årskursen ovanför mig. Oftast är de två men just idag på förmiddagen är det bara han.
Oron sprider sig något igen. Skall han?
Hur kan man tänka så efter sex sekunder? Skall han behandla.. Han verkar ju behöva behandling själv och jadå, mycket riktigt, sex timmar senare sätter vi nålar i honom.
Märkligt hur åren av patient mottagning har format mig och jag känner mig på "plats"!

Detta är min miljö. Detta är mitt andliga hem.
Nästan hela dagen känner jag mig bekvämt obekväm... Jag kan snacka med patienterna, jag kan få alla att slappna av, jag kan fixa med saker som fastnar, jag kan...
Men jag fastnar i diagnoserna, de kinesiska, de är inte utlärda till mig ännu.  Jag sliter med vissa av punkterna, att komma ihåg dem men det är väl ändå bara plugg, eller?

Norska patienter är annorlunda än andra. De talar mindre självmant, behöver mera stimuli.
De som kommer till oss just idag är rätt sjuka och snart får vi en klient som jag nästan baxnar av, en ung tjej, så många symptom, hjärtfel...
Handledaren visar närvaro. Kallar in en läkare. Läkaren kommer och det visar sig vara min vän, som finns i byggnaden. Undersökning, samtal, nålsättning..
Jag funderar över mitt säkerhets system av kollegor - vem ringer man när det brinner?
Jag funderar över blodsmitta... Akupunktur patienten blöder ibland och man måste ta på dem efteråt.
Jag funderar över hur jag vill att min egen klinik skall se ut för att jag skall hinna springa emellan.

"Du gör allt rätt! Du har närvaro!" viskar vännen innan han går ut.
Jag vill ha närvaro. Vill känna men rummen kokar av känslor, av sagda och osagda saker, av små och stora ting.
Mellan två klienter jordar jag mig, diskar koppar, funderar.. Andningspaus. Den enda för dagen.

På eftermiddagen kommer Ö, behandlar nummer två.
Närvarande, duktig, snabb... Klick. Vi funkar. Två energier i samma potta.
Meningar fylls i, nålar sätts och tas ut, patienten i fokus.
Skillnaden är uppenbar...  Det är han och jag som tar oss an E, som bestämmer oss för att dagens sista insats blir att ge något till E.
A, handledaren, nickar gillande. Bra idé!

När dagen är slut tror jag att jag vet vad jag vill ha...
Det räcker inte att bara gå in i snabbköpet och titta. Man måste smaka...
Man måste få provsmaka annars blir det omöjligt att välja.

"Säg till om du vill plugga.. Nån dag.." säger Ö och trycker min hand.
"Tack gärna!! Det vore skoj.."
Jag vandrar emot tunnelbanan.
Visionen om framtiden har klarnat.. på två sätt.. 
Blir nog akupunktör vad det lider men det tar säkert de där tusen kinesiska åren.
Det kan jag leva med!  Trevlig helg! KRAM