"Motormouth" busschaufför

Trött som en sten packar jag min väska efter studiegruppen. En intensiv eftermiddag är till ända och huvudet känns som det är inpackat i bomull. Akupunktur och TKM bomull.
TKM är traditionell kinesisk medicin dvs de indikationerna, den kunskapen som kineserna samlat om varje akupunktur punkt. Detta är vårt nya ämne, det skall pluggas nu, råpluggas.

Snabb blick på klockan.. 15 min tills direkt bussen går hem. En kort sväng förbi toa och så hoppar jag och mina kryckor iväg emot busshållplatsen, ser att bussen redan är på plats - supert! Då slipper jag stå och vänta..
Glädjer mig att sätta mig ner, sätta på playlistan på mobilen, luta mig tillbaka, skicka en app.. kort sagt, slappa!

I bussdörren står chauffören och röker.. Hmm, Oslo chaufförer, eftermiddag, aootscch, bäst att le, vara snäll, kanske får man komma in då?
Jag ler och frågar snällt: "Okej om jag hoppar in? Vore skönt att få sitta.."
Han ser på mig, ser på foten och så ger han gesten som inbjuder att hoppa in i bussen.
"Varsågod! Det går bra det... När jag bröt foten sist så.."

Värmländskan klingar i mina öron och hjärtat klappar till. En värmlänning, en glad sådan...
Jag försöker hinna med i hans virrvarr av historier, hans folkrace åkande, hans bilåkande i USA, hans skotrar, hans rally.. Alla hans skador, alla gånger han bytt gips och HJÄLP; bussen har inte ens gått ännu!
Historien behöver inte ens mig.. Jag nickar, hummar, säger nej och jasså, tittar bort, tittar i telefonen men hans blick naglar mig och han fortsätter.. Så driver blicken bort i något minne men ändå, munnen fortsätter gå som om ingenting hänt!! 

Mitt huvud sänder bara ett budskap - NO MORE INPUT!
Det bekymrat inte R! Nej, vi är inte presenterade! Jag vet vad han heter.. Själv har han inte frågat om mitt namn (eller nåt annat heller förresten) för nu har vi rest vidare till hans pappas gråhunds uppfödning, till jakten, till huset hemma i Värmland med sambo, bonusbarn.
Bussen rullar genom stan.  Han hittar inte. Aldrig kört denna turen så jag bidrar med en och annan inpassning.. Han hör dem, gör som jag säger men slutar inte prata för det.
Känner mig lite som bakgrundsljudet i en hiss! "Pausmusik" är mitt mellannamn. Gör mig inget, har inget vettigt att säga, helt bombad.

Han gör små stopp i sin svada för att klippa biljetter, svara de som kliver på..
En äldre dam vill åka med, inte långt men till ett speciellt stopp.. Han ser på mig frågande - "stannar vi där?"  Jag nickar! Japp, det gör du!  
Egentligen inte... Men vad vet han?  Jag ler i mjugg, det är på vägen, vem bryr sig? En tjänst.
Damen sätter sig bredvid mig, tar mig i armen, tackar, ser gipset, ler igen och utbrister:
"Tänk att bussbolagen anställer så trevliga svenska chaufförer, de är så service inriktade OCH en svensk kontrollant också.. En kvinna. Så charmigt!" 

Den söta tanten går av på sitt "icke-stopp". Killen på 25, som jag sett förr, himlar med ögonen från sätet bredvid mig.. R har satt på skivan igen.
Tillbaka till huset i Värmland, till busschaufförens vardag i Oslo, till skillnaden på böter, till drömmarna om båten.. han skall köra buss i Oslo tills han fyller pension. SÅÅÅ bra är det.
Jag tvivlar! Han är knappast personen som stannar på en plats länge nog till att se färg torka..

45 minuter senare är det dags att komma av.. Jag säger något tafatt i stil med att "Vi ses säkert igen, jag åker en del buss.." Den efterföljande utläggningen om varför man bör åka buss och det gör vi nog hör jag bara till hälften eftersom dörrarna går igen.
Tystnaden omsluter mig! Infon processas långsamt.
Trevligt med ett möte. Eller var det det? Trevligt med någon hemifrån, lyssna till svenskan...
Ett gott avbrott till de andra chaufförerna.

Ha en god dag med balans mellan lyssnande och talande.
Man kan missa något annars.. NAMASTE!