Motivationsfaktorer.

I helgen smakade vi på hur det är att bo i storstad igen! För mig var det några år sedan nu, faktiskt runt 10. Vi tog bilen, vagnen och familjen och drog in till Oslo för att "titta på folk", fika på gamla anrika caféer, stilla dotterns hunger på MacD och allmänt njuta av en huvudstad i valyra. Här blir det nämligen val den 14 September.
Under dotterns hamburgerätande vaknar den lilla i vagnen, gnyr förstrött och för att undvika vidare oljud tar jag vagnen och vandrar en bit längs med den kullerstens beklädda gatan.
Plötsligt står jag framför favoritaffären, ja,ja, alla ni som känner mig vet redan - NoaNoa, såklart.

En liten charmig butik, fullpackad med höstnytt. Jag stirrar på den jättelika Briovagnen, inser omöjligheten, jag kommer in men knappast poppis hos personalen. Det brukar det inte vara..
Ändå, det var så länge sedan jag verkligen tittade på kläder så jag närmar mig dörren, lite folk därinne, BRA! Skjuter in vagnen genom dörrhålet och börjar ögonfrossa.
En ung expedit med armarna fulla av kläder ber om ursäkt för att hon trängs, jag rodnar och säger: "Förlåt, jag skall flytta vagnen. Vet att jag är ivägen!
Hennes blick säger "jag fattar noll" och så utbrister hon:
"Men, kära du, klart du skall komma in! Ända in! Alla får plats här och om inte så röjer vi plats!"
Jag vankar in med vagnen, lycklig ända in i märgen och tio sekunder senare har jag den i handen - klänningen!! Den vill jag ha när Selma skall döpas men då måste något göras först.
Jag vill komma tillbaka i lite form, känna mig fin i den igen!!
Lyckligt motiverad vandrar jag ut, lycklig över något jag inte ens köpt men det känns som om jag hittat en trigger, en påminnelse om vart jag vill rent fysiskt! Jag kan se den för mitt inre öga.
Snabbt på kommer nästa motivationsfaktor.. Promenaden till skolan innebär, upp, upp, upp för kullar och mindre berg, sucka, ja, det känns så på morgonen. Skolan i Billingstad ligger faktiskt på byns högsta punkt så dit måste vi alla sträva. För två veckor sedan tog Selma och jag en upptäckspromenad efter skolbesöket och vägen hem var en mindre pina, bergsklättring var ordet! Norge är ett land fullt av berg, för er som inte visste det.
Idag vandrade jag lite planlöst med vagnen och plötsligt upptäckte jag att jag stod på samma punkt som för två veckor sedan, vid bergetsfot med klättringen framför mig.
Ok, bara att bita i! Men... Vips, plötsligt var jag uppe! Lite svettig men uppe och inte ens trött.
Härligt!! Allt detta "smygklättrande" med vagnen ger resultat trots allt!

Vägen emot klänningen är säkrad och kanske är det som min väninna i en annan storstad "lite avundsjukt" påpekade när jag klagade över backarna - det kanske "lyfter" min rumpa!
Till slut.. Motiverad är jag i vart fall. TJOHOOOO..