Kallelsens färg och form.

Min helg avslutades med ett besök, besök av en vän, "kollega", inspiratör och likasinnad.
Det är alltid ett nöje att träffa henne då hon sprider så mycket kärlek omkring sig, delar med sig av sina kloka tankar och kanske framförallt, i vart fall i mina ögon, hon vågar ge av och visa sig som den hon är.
Nu ville hon använda mig som bollplank eller som hon själv kallar det - "använda sig av mina gåvor, min kallelse!"

Efter hennes besök och vårt rika samtal vandrar jag hemåt funderandes över just detta...
Jag står ju i begrepp att forma min nya yrkesmässiga identitet i det nya landet - vad är det jag vill? Vad är det som är jag? Vad lärde jag mig förra gången jag startade upp och kanske framförallt, vad har jag lärt mig under resans gång? Vilka är dessa gåvor?

När man är hemma och samtidigt på en ny plats, utanför fast ändå mitt i på något sätt.. Tja, då kan självförtroendet tryta. Man funderar över om man fortfarande kan.. Om man fortfarande skall.. Har jag en "kallelse", en livsuppgift och vad består den av i sånt fall?
Jag vet att jag inte är ensam om dessa tankar! Jag får den av klienter ofta, av kursdeltagare och elever ännu oftare och frågorna är desamma som de jag ställer mig just nu.
Mitt svar brukar också alltid vara detsamma "man får känna sig fram, leta efter passionen, efter det som känns rätt inom en! Ibland tom efter det som "går lätt".."

Kallelse är oftast antingen så storslaget när man tänker på det att man knappt vågar andas tanken eller så är det något negativt!
"Kallelse till tandläkaren" "Inkallelseorder" "Kallelse till möte", en nunnans kall, en sjuksköterskas kall... För mig känns det som kallelse alltid används vid någon form av uppoffring. En snabb koll i ordboken och jag inser att det kommer från ordet kal som betyder uppmaning MEN även benämna, namnge, invitera, uppmana och utnämna!

Mitt "kall" känns inte som en uppoffring, det är min passion! Jag känner mig levande när jag jobbar med energierna på mina olika sätt.
Det är en av de sakerna jag inser när jag går hemåt denna morgon - att jag känner mig "halvdöd" när jag inte "får" jobba! Som om en del av mig fattas.. Som om jag lagt ifrån mig hjärtat på hallbänken och saknar det hela dagen.
Jag blir grinig, känner mig färglös och min slöa oxesida visar sig.

Ja, kära bloggläsare, jag har skrivit om detta förut men såklart, som alla andra cirklar så aktualiseras det igen nu när det "brinner till".
Dags att sätta sig ner och föra ner lite saker på papper, målbild, vilken ordning man bör ta saker i och sedan, skrida till verket.
Mr Robbins säger alltid "Don't bitch about it, change it!"

Ja, jag måste forma kallet igen, på ett nytt sätt med alla nya förutsättningar..
Det är ett måste och efter formuleringen kommer ritualerna, jobba lite varje dag emot målet, knapra, knapra, knapra.. tills man är där!

Ursäkta, jag måste gå! Målet väntar.... och jag har lite knaprande att göra!
Har du?