Med helt andra ögon!

Ibland hamnar man i en situation där två individer ser på exakt samma händelse/person/situation med helt olika ögon.
Det är som om man ser världen från helt olika vinklar tom som om man inte ens ser samma värld eller borde jag säga, i värsta fall som om man inte ser samma värld.
Tacknämligt nog har det inte skett mig så många gånger i livet.. Jo, naturligtvis att någon sett världen från en annan position, det händer titt och tätt.
Men igår hände det alltså, jag upplevde att personen i fråga inte ens såg samma värld som jag!

Det som kanske smärtade mig mest var att denna någon inte ens undrade över hur jag kunde reagera som jag gjorde trots att vi känner varandra så pass väl. Min reaktion avvisades bara som ovidkommande och överdriven och den bakomliggande orsaken lades på något mig närstående. Sålunda skuffades problemet över helt och fullt på min tallrik..
Ungefär som att ursäkta mitt beteende med att jag hade mens, hade blodsockerfall eller något ty förslagen på anledningen till mitt beteende landande inte långt ifrån dessa banala tilltag till ursäkter.
Normalt sätt hade jag nog blivit arg men jag orkar inte det! Drivs jag till denna ilska så stänger jag ner, stänger ut och det vill jag inte. Vill försöka få personen att åtminstone se på de "luddiga" fakta som finns i målet men jag inser nog slaget förlorat innan jag ens börjat.

Vad gör man när de två olika världsbilderna skall "merge", hittar inget svensk ord här.
Integreras i varandra, smälta samma och fungera ihop för att de måste och bör.
Vad gör man då? Vad gör man när man inte känner att man når?

Igår fick jag också rådet att handha det som jag "skulle gjort på jobbet"! Ytterligare en irro faktor - jag är inte på jobbet! Jag är privat och vad som sagts på jobbet - skulle de vilja höra det? Jag undrar det, jag.
Första rådet skulle vara att fråga - har detta varit uppe förrut? Svar: ja!
Har det förklarats tidigare från din ståndpunkt? Svar: ja!
Har svar/respons/reaktion kommit? Svar: ja, till en viss del! Men det uppkommer nya grejor, saker förändras och det skall repeteras, repeteras, repeteras för att fungera.
Det orkar jag inte, vill inte, för en del av mig anser att om man tjatar samma sak gång på gång på gång och får samma dåliga gensvar eller inget gensvar alls så är man en idiot!
Något måste förändras för att en ny sits skall komma till.

Eftersom jag inte kan förändra andra än mig själv så återstår då bara två reaktionsmönster i min bok - ignorera, svälja mina reaktioner och min världsbild i varje sådan situation.
Eller avstå från att utsätta mig för dessa situationer.. Då det andra valet inte är ett alternativ så finns bara det första kvar, eller? Har du något annat förslag?

I min sorg över denna sits står jag mig slätt, måste slicka mina sår och överblicka "skadorna" innan jag vet hur jag skall "bete mig igen".
Känner mig som den alien jag kände mig som ung, trodde jag var ute ur den kylan..
Vinter inne liksom ute!