Ängeln i tofflor.

På tysta tassande tofflor följer han mig genom mörka rum till köket.
Hans hand mellan kaffekannan och barnet i stolen på golvet,
mjuk smekandes mitt huvud medans jag försöker vakna till en ny dag.

Hans porlande skratt då jag tar för allvarligt på mina små misstag och morgonens irritation,
långsamt skakar han sitt huvud, säkert tänker han "att du aldrig lär dig"!
Tyst, tyst viskar han nya idéer, nya tankar och kärleksfulla budskap i mina öron.
Aldrig, aldrig någonsin misströstar han, aldrig ger han sig, vare sig jag lyssnar eller ej.
Han vet! Vet att jag förr eller senare hör honom - vattnet urholkar alltid stenen.

Mjukt för han min hand till vagnens missade knapp, visar och beskyddar.
När jag är rädd har jag ofta min hand på hans skuldra och mina ögon stängda.
Följer honom i blind tillit då han alltid leder mig rätt.
När jag är trött, obstinat eller bara allmänt velig lägger han sin hand mellan mina skulderblad och varsamt men bestämt för han mig åt det håll jag vet jag borde gå.

Jag glömmer honom ibland, förnekar honom lika ofta, skäller på honom, bönfaller honom och likt en tålmodig förälder följer han mig ändå, av kärlek, ur kärlek.
Han syns och märks tydligast i naturen där han lättast kan visa sig för mig.
Sålunda för han mig till platser där himmelens tak blandas med lövens spelande grönska, där blommorna prunkar och frodas, där fåglarna nyfiket underhåller med sin förföriska sång.

Där kan vi mötas och kommunicera som de vänner vi är och alltid, alltid går jag därifrån full av energier, nytänkande och kärlek, En extra liter av himmelens bränsle, att använda och bruka som jag anser bäst.
Jag skall hålla min ö nu, behålla denna energi till konstruktivt skapande!
Rikta den och inte slösa med den likt den som ger sina pärlor till svin - inte för att han skulle ha något emot det! Han ger mig full frihet, litar till min omdöme!
Nej, för att jag känner att det är dags nu. Dags att skapa.. Payback time!
Med en Ängels stöd!