Skammen svider!

Nu vet jag vad mammorna i mitt närområde gör när de är hemma och är mammalediga -
de åker till det närliggande jättestora köpcentrumet, det där det tar minst en dag att gå runt om man bara skall besöka några affärer och fönstershoppa i resten.
Här sitter de sedan med sina fina vagnar, chica barnstolar, Baby Björn selar och dricker kaffe på det finast konditoriet. Säkert hinner de med en del tisseltassel också, en njutbar form av socialisering.

Själv gjorde jag denna upptäckt då jag lite smått lappsjuk vågade mig ut i förortstrafiken med Selma och den nya bilen. Den nya bilen har ingen GPS, hör och häpna! Nejdå, skämt å sido, man är tyvärr rätt bortskämt med detta om man en gång haft det och i en ny stad är det nästan nödvändigt. Nåväl, vi tog oss säkert dit och det var då jag gjorde min upptäckt sålunda, vagnar, bebisar, toddlers, mammor, blöjor så långt ögat nådde.
Lite njöt jag faktiskt, det gör liksom inget att amma eller lyssna till en tjutande bebis om det finns minst 10 andra som gör detsamma samtidigt!

Efter en stunds shoppande, ny ryggsäck till dottern (norrmän är sportiga!), lite annat plock var det dags för en fika. Selma i Maxi Cosi djupt sovande placeras på barbordet invid väggen precis vid min stol och så hoppar jag upp för att njuta av en stunds benvila.
Då kommer hon, den vackra koreanska kvinnan i träningsoverallen, hon stannar, ser länge på Selma och sedan ler hon med hela ansiktet, kliver fram till mig och säger (ni får svensk variant)
"Vilket vackert barn! Tänk att de är så släta och fridfulla när de sover. Hur gammal är hon?"
Hon böjer sig fram, kikar närmre och naglar min uppmärksamhet genom att fånga mig helt med ögon och mimspel.
"Åtta veckor och ja, de är fridfulla att se på. Men välkommen tillbaka framåt kvällningen!"
Vad vill hon? Min hjärna känner genast att denna kvinna klivit in i "vårt space", är för nära, för ivrig.. Hon ler ännu bredare, ser ut som hon tänker sätta sig.
"Ajdå, köriga kvällar? Har hon kolik? Tänk, det hade min yngsta, uppe hela nätterna och sov hela dagarna. Trodde det skulle ta livet av oss.."
"Mmm, så farligt är det inte. Men lite stökig mage, ja.."
Nu märker jag hur jag fattar tag om handväskan som ligger på ryggen, kollar den diskret, kanske är detta någon form av avledande manöver medans någon snor mina grejor.

Den trevliga kvinnan pratar på om barn, om Selma och jag svarar samtidigt som en fruktansvärd tanke stiger upp i mitt huvud... Hon vill bara väl, hon var verkligen fascinerad av Selma. Det är jag som är misstänksam, jag som hoppade rakt in i något!
Jag som egentligen bara ville prata, ha lite kontakt, se lite människor och när jag får det så tror jag att hon /de är tjuvar. YAAKS! Vad har blivit av mig? Vart tog tilliten vägen?
Kvinnan reser sig, ler sitt soligaste leende igen och säger:
"Lycka till med den "lilla vackra"!! Magen går över, vet du och kvar har du en underbar liten tjej! Njut din tid och ha det så gott!" Hon hämtar sina kakor, ler varmt igen och lämnar mig.

Kvar sitter jag med mitt goda kaffe och en skam som svider längs ryggraden.
Tur att folk inte är tankeläsare!
Nästa gång skall jag vara mera öppen när en dörr öppnas..det är liksom det som är grejen med att börja på nytt!