Ögonblick..

"Mamma, min dator är helt cp!!" vrålar hon från vardagsrummet,sedan en sekunds tystnad innan kommentaren fortsätter..
"Han är född med den sjukdomen!" Ny tystnad.
Själv flinar jag från öra till öra. Nice save, my lady! Hon vet mycket väl att jag inte tycker om att hon eller någon annan kallar något för cp.. och räddningen är magnifik. De hör faktiskt vad man säger... ibland i vart fall!

BOONG! Vad vad det? Jag står dropp stilla i badrummet och lyssnar. Det lät som något som föll. Jag vandrar runt i huset, ser inget förrän jag tittar ut på balkongen. Där ligger de två småfåglar som flugit in i våra jätterutor, båda på mage med ben och klor mellan trävirkets spjälor och den ena med ena vingen ut. Bruten antagligen, faaann också!
Jag ser hjälplöst på, vad gör jag nu? Går ut och tar dem ur deras lidanden? Med vad? Går till grannen och lånar yxan, han högg ju ved igår.
Jag väntar några minuter, hoppas de flyger men nix! De ligger kvar..
Jag tar en handduk går ut på balkongen medan jag försiktigt vyssar och lugnar..
"sssåååååjaaaa, stille og rolig, stille og rolig..."
Stannar upp, hör mig själv och inser att jag talar norska, brister nästan ut i skratt.
Tror jag att jag måste för att fågeln är norsk, eller? Snacka om att språket kryper in i hjärnan på en.
Hur det gick med fåglarna? De var båda chockade och behövde bara min hjälp för att komma upp med benen, sedan flög de båda utan problem och jag fick en serenad som tack av den ena!

"Hämta pennan och något att skriva med!" ger jag som order till åttaåringen och förklarar inget mer. Hon har diktamensord i läxa och jag vill att hon skall skriva dem för att träna inför morgondagens test. Hon ser forskande på mig, lämnar rummet och kommer tillbaka med penna och block, sätter sig ner vid vardagsrumsbordet, öppnar en ren sida, tittar på mig och säger utan att blinka: "Ja , vel..."
Nytt skratt bubblar inom mig, jag ler och frågar:
"Säger dina kompisar det i skolan då de är klara att göra något?"
"Vaddå??" Hennes genuina förvåning, sedan lite generat och sedan stolt när jag berömmer henne. Hon är en riktig svamp gällande ord, det har hon alltid varit och nu kommer det till nytta!

"BUUUUHUUÄÄÄÄÄÄ..." Selma ger hals från sovrummet. Hennes vilostund är över, hon vill ha uppmärksamhet och det är NU!
Hmm, redan tänker jag och vandrar förbryllad emot sovrummet. Magkör? Försöka få henne att sova mer? Försiktig kik ner i sängen och jag möts av - ETT JÄTTELEENDE!
Ögonen ler, ansiktet ler, armarna fäktar och blicken säger JIPPY, vad jag är glad och se dig!
Dessa leenden får världen att gå runt, jorden att snurra.. I vart fall för en mamma!!

Trevlig helg med massor av ögonblick önskar jag er!