Flexibel monoman?

"Jag vet inte vad jag skall ta mig till längre.." sade han och rullade koppen mellan fingrarna, som om han försökte värma liv i dem.
"Jag har ingen plats! Hela livet har jag satsat på jobbet, jobbet och jobbet och när jag inte jobbat har jag satsat på hustrun och den sommarstugan hon så hett önskade sig. Det passade mig, att hon hade en dröm, att hon ville något med vår fritid för jag hade ingen aning om vad jag ville!" Ny suck och han ser upp på mig där jag böjer mig fram och fyller på kaffekoppen, han nickar tacksamt och fortsätter:

"Så kom pensionen! Jag försökte in i det längsta att få jobba kvar men ingen tyckte att jag skulle..det skulle bli så skönt sa de, att få vara ledig. Jag köpte det som de sa, jag accepterade och tänkte att vi har ju alltid stugan, jag och lilla hon.
Vi kan fixa färdigt nu, bygga bastun och sådär.. Så, den hösten slets hon ifrån mig, snabbt, obönhörligt och slutgiltigt.
Vad har jag nu?? En himla massa tid, en stuga jag inte önskar, en lägenhet jag inte hittar i.."
Hans ögon önskar desperat någon form av bekräftelse från mig, att jag skall säga något men jag är redan på väg in i nästa tanke..

Här har jag suttit hela förmiddagen och förbannat min flexibilitet, gnällt över den till en väninna i telefonen, klagat över att ingenting någonsin blir som jag har tänkt.. Alltid måste man planera om, alltid måste man vara redo, aldrig klaffar en tidsplan eller en rutin!
Det är så att vara småbarnsförälder, det är så att vara företagare, det är så att vara människa ibland.
Han tar till orda igen:
"Jag är på väg ut antar jag, på väg bort från spelplanen. Till återvinningen.. Men innan jag tillåts det så måste jag tydligen reflektera, se inåt och jag finner inget jag uppskattar, INGENTING!"
Han suger på tänderna, ser ner i koppen och jag ser på honom på allvar. Har alltid vetat att han var en monoman men jag trodde han hade gillat det, att det fyllde honom.
Kanske är det också så..att det gjorde det under stridens "hetta" medans det pågick.
Han tänkte aldrig på ett "sen".. på gott och på ont!

Det är av godo att ha en passion, att veta att man kan något,älskar något över allt annat men det är också viktigt att komma ihåg att detta är en ytterlighet.. När pendeln slår fullt utslag åt ena hållet. Viktigt att balansera upp det med något annat också, något från den andra sidan.
Ty livet spelar oss små spratt ibland..vill väcka oss till en annan vardag.

"Vad skall du göra nu?" sa jag och såg oroligt på honom när han reste sig och sköljde koppen.
"Jag skall sälja stugan, lägenheten och flytta till Brasilien. Har alltid velat se den kontinenten och jag kan väl lika gärna dö där som någon annanstans.. Det är väl knappast någon som saknar mig, eller vad?
Tills dess, tills dess skall jag njuta av barnen på dagiset hemmavid. Jag leker med dem i snön, se du.. Inte mycket till snö i Brasilien, i vart fall inte dit jag skall!"

Jag ler! Det finns hopp om livet även i en gammal monoman.
De kan lyfta blicken och se uppåt, utåt, finna den andra kanten och ta sig dit..
Inte håller han på att checka ut inte! Livet har just börjat men på en annan kant.