Min far på resa!

Jag arbetar oftast morgontimmarna, då huset sover och jag kan pinna på ostört med dagens göromål, delar av familjen får lite hjälp och försvinner sedan ut i dagen.. Kvar blir jag och lill smulan. Idag sov hon länge. Jag hann göra alla måsten, kände sedan tröttheten komma krypande så jag bestämde mig för att köra en av dagens meditations stunder nu.. Tanka lite innan hon vaknar på allvar.

Kröp ner i sängen, lade mig på rygg och bad min guide om hans närvaro, kände den ögonblickligen då han känner mina planer lika gott som jag själv.. Ställde mina frågor, för att inget glömma och gick ner i meditation..

Så stod jag där! På den gamla skrangliga bussen bakom min far.. Alla hade väskor på bussen utom jag. Jag hade knappt kläderna på kroppen,inne kläder och min far hade ytterkläder, väska och min farfars gamla ryssmössa. Ni vet, den varma pälsmössan som är så poppig nu..
Han såg mig inte, jag ville inte visa mig. Han samtalade med chauffören medans vi passerade hans hem, mitt barndomshem. Han ville veta varför han inte fick stanna där, gå av.
Chauffören berättade om den gamla pannan, trasig var den, om de gamla rören, värdelösa var de och han blev arg, irriterad men min far var fortfarande frågande: De duger åt mig sa han gång på gång men chauffören bara skakade på huvudet.

Så plötsligt stannade bussen utanför ett jättehus, med omgärdande mur, grind av järn, massor av blommor och prunkande växter. Min far gick av liksom de andra passagerarna, jag ville av, nu ville jag synas, prata med honom.
Chauffören ville inte släppa av mig men jag trängde mig genom dörren:
Pappa,pappa, jag ropade så högt jag kunde.
Han vände sig om, såg mig och reagerade med att här fick jag inte vara, det var inte min plats.
Jag sa att jag bara ville se vart han skulle, sen skulle jag lämna honom. Det gick han med på.
Vi vandrade in genom grinden, genom en vacker sommarlik trädgård och han tog av sin ytterkläderna, slängde dem över armen.
Vi kom fram till en dubbelportad ytterdörr, min far sa sitt namn och att han hade reserverat.
Dörrvakten kikade under lugg på mig, sade att jag bara fick följa till receptionen.
Det är ok svarade jag, det kändes ok.

Vi klev in till en stor öppen foajé, två kvinnor kom fram och hälsade hjärtligt på far. Tog hans kläder och lovade att de skulle se till att de kom till rummet. Han ombads att klä av sig och han började göra så när kvinnan såg mig.
Du får sätta dig i besökssoffan sade hon, detta är viktigt och du får inte vara ivägen. Din plats är inte här! Jag lydde som ett barn, på soffan satt tre unga killar som bråkade hela tiden. Deras mor skulle inte vara här tyckte de.
Min far är där han valt att vara svarade jag och de blev tysta. Jag såg på honom, hans tunna ben utan byxorna, hans alltför långa ljusblåa skjorta där han stod medans kvinnorna valde bland nycklarna.
Han erbjöds något att äta, en måltid kanske? Nej, jag är trött på mat sa far, men kanske nåt som smakar gott innan det är dags. Hallonsylt!
Kvinnan log, hon gav honom en smörgås, han bredde tjock med hallonsylt på, tog en kopp kakao och satte sig sedan i skräddarställning på golvet och åt...
Han såg mig inte längre, en dörr öppnades emot en lång korridor.. Jag ville kika in men kunde inte, skulle behövt resa mig då..

En hand på min axel, min guide, vi måste gå nu! Vi har inget mer här att skaffa.
Jag kände inte att jag behövde ta adjö! Vi hade ju sagt adjö, jag visste att han ville vara här.
Han har ju ett rum reserverat, en resa att företa och dit kan jag inte följa.

Med ett ryck satte jag mig upp, min dotters stora leende, en hand på min arm.. Mamma..
Vart var jag någonstans? Är han på väg?? Har resan börjat?
Mig veteligen inte men det kan inte vara långt kvar. Vad skulle jag då med vägbeskrivningen till?
Tillsammans ser vi på ljuset, Selma och jag, vår dag har börjat!
Happy travels, far, res lätt och utan oro! Rummet och betjäningen väntar dig. God tur!