Leva med och släppa en känsla..

Står med kaffekoppen vid det stora fönstret, blickar ut på snön som faller ner över Oslo och ändå är blicken helt riktad inåt.. Jag känner in en känsla.
Har varit terapeut i mer eller mindre 14 år och detta är en högst märklig känsla som återkommer då och då. Står och funderar på om jag någonsin kommer att bli av med den helt..

När jag möter en klient första gången får jag oftast med mig en känsla, en känsla som jag kallar energiavtryck och inom detta avtrycket rymms det massor av info.
Men bland annat så får jag en känsla av hur vårt samarbete kommer att bli, om vi så att säga är kompatibla. Ibland, vid ett fåtal tillfällen för att vara helt sanningsenlig, så har jag haft fel.
Oftast, oftast har jag rätt i denna "tysta röst från min mages djup"!

Det är ytterst svårt när denna känsla säger mig att det inte kommer att fungera på grund av ditt. eller datt, eller ditt.. Jag vägrar att tro det, simmar åt andra hållet, håller ut extra länge, kollar in olika vägar.. allt för att det inte skall vara pga mig dvs att jag projicerat dåliga vibbar över mötena sedan den första vibben.
"Det beror på att du är en bra terapeut, du vill allas väl. Du vill dra in dem i en ljusare framtid, ibland nästan med eller utan deras egen vilja och det går inte! Det vet du.." sade väninnan för några dagar sedan.

Jag vet inte om jag håller med! Och likt mina kunder säger jag samma sak till mitt försvar, jag har blivit bättre, det har jag!
Bättre på att släppa dem jag inte kan nå, dem jag inte pratar samma språk som.
Men helst av allt, vill jag fortfarande stå där på trottoaren och vinka till dem när de cyklar iväg själva, lite berikade av vårt möte, med fler verktyg och med cykelkunskap.
Stå där som en stolt förälder och heja medans de rullar vidare.

Det funkar inte alltid!! Så är det bara.. Skall jag säga till direkt?
"Ursäkta men min magkänsla tror inte vi är kompatibla, så vi skiter i detta, va?"
Nej, det kan jag inte säga. Men jag kanske kan fråga..?!
De är inte många, de jag släpper taget om men det är frustrerande att inte tala deras språk, att inte kunna erbjuda verktyg..
Jag tar henne från botten av min mage, henne som jag verkligen aldrig nådde. Släpper henne ut i det fria, ut i verkligheten och energin och med henne skickar jag mina varmaste välgångsönskningar.
Hoppas verkligen att hon finner sina verktyg på annan plats! Att hon ger universum möjlighet att spela hennes kort! Lycka till och lev med passion.
Det tänker jag.. Dags att jobba vidare!