Individualitet.

Sex vuxna runt ett bord, plus en halvmini och en mini, 6 halvvuxna runt ett annat bord i samma rum och en sjunde, också han halvvuxen i duschen.
Fantastisk mat på bordet, gott att dricka, god atmosfär, mycket ljus, värme och mentalt högt i tak.. Kvällen till ära låter jag faktiskt för en gång skulle min blick vara lite skarpare än vanligt..
Troligen för att jag vet att en av oss bär på en mycket speciell historia, en historia som man har svårt att fråga om, svårt att dyka djupare in i.
Vad jag såg?
Jo, istället såg jag att den som borde vara såå "märkt" faktiskt visade få spår av detta numera, mycket var arbetat med, mycket vatten under bron och säkert massor av tårar men såret hade fått bli både skorpa, ärr och slutligen börjat blekna.. Sjung hjärta, sjung!

Någon annanstans i lokalen finner jag dock en mycket större klump av sorg, något oberarbetat, något kantigt och kväljande, något i botten av en elak sopsäck.
Jag undrar över dess mening då han avbryter mig, min bordsgranne..
"Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig för nu när killarna växer upp. Jag tror jag behöver något att sätta i händerna, något att fokusera på, kanske en hund? Jag menar, killarna måste ju få leva sitt liv!"
Jag känner hur jag ler, ser den vårdande själen framför mig, den också lite kantstötta, lite-för- mjuka-för-denna-världen-själen och kan inte låta bli att svara:
"Tror du inte att det alltid är så för oss vårdande själar? Vi måste ha något att lägga fokus på!" Jag ser ner på Selma i min knä och tänker på alla kommentarer, alla undringar om varför man får barn när man redan har tonåringar eller stora barn. Man följer sitt hjärtas väg!

Några minuter senare diskuterar han och jag ett av mina projekt och jag poängterar behovet av ett individuellt synsätt i denna världen. Att vi måste bort från att stoppa in människor i fack.. Vi kan ta fram facken för att hjälpa andra att sortera men vi får inte använda dem som fasta markeringar, som ultimata sanningar..
Han nickar och håller med! Berättar om gruppen han just nu jobbar med, gruppen bestående av människor med sorg, någon har förlorat en käresta, någon har någon som använder droger, någon har förlorat en osv, osv..
Men de kan inte förstå varandras sorg! Varför inte? Sorg är väl sorg!

Nej, riktigt så lätt är det inte! Var sorg är unik, var individ är unik och tillsammans blir dessa två faktorer en mycket speciell plats dit vi måste resa för att kunna hjälpa denna individ.
Till den springande punkten- Till hjärtat!!
Vi måste finna personens hjärta med dess historia, med alla om och men och endast därifrån kan vi hjälpa den som vill framåt..
Men bara den som vill för även detta är individuellt. Det är tillåtet att stanna. Det är det oavsett vad samhället, vi eller någon annan tycker och tänker..
Det är individens rätt, hjärtats rätt.

Hjärtat bär sin egen saga, hjärtat bär sin egen sång!
Låt hjärtat sjunga i sin egen tonart!
Trevlig Söndag på just DITT SÄTT!