Bara barn eller "Bærums barn"?

För några dagar sedan frågade goda vänner till mig om jag hade lust att se en inspelning av ett populärt norskt Tv-program. De hade fått ett antal platser på gästlistan som skulle "besättas" och nu undrade de om jag ville.

Jag tänkt på programmet... Ett roligt program där en komiker och känd journalist snackar om vetenskap, undersökningar, aktuella händelser osv med två paneler (en komiker och en gäst i varje panel).
Jag tänkte på dottern... Som vill bli skådespelerska, är mycket upptagen med kändisars varande och göranden och aldrig har sett insidan av en Tv-studio.

Sagt och gjort, vi tackade ja. Jodå, jag frågade dottern innan, synkade att hon ville och allt var i ordning.
Sen dess har jag glatt mig åt att göra detta, funderat lite på vad man kunde vänta sig, vilka gäster de kommer att ha denna gång, vart vi skulle bli placerade, vart detta ligger,  hur lång tid det skulle ta då vi fått en tidsram på ca 2 1/2 timme. Det kan vara rätt länge (om det blir tråkigt).
På grund av mina egna funderingar så antog jag helt iskallt att dottern också var upptagen med dessa tankar, att hon hade egna idéer om upplägg och naturligtvis, att det var något att berätta för vännerna.

Men hon säger inget och till slut känner jag mig nödd att fråga:
"Vad säger dina kamrater? Vad tycker du?
Förvånad min, tuggandes på läppen:
"Nej, de säger inget speciellt.  De undrar bara varför jag skall dit.. Vad som är poängen liksom?" 
JAHA! Mamma glömde...Detta är barn från Bærum. Pappa är producent, mamma är kulturansvarig på det eller det "bolaget" eller mamma är läkare, pappa är skeppsredare, mamma är försäljningschef på SAS, pappa är major i NATO´s specialstyrka osv..
Ingenting imponerar! Jo, kanske... En tur till L.A.. Nej, det gör ju S och hennes familj hela tiden.

I mitt stilla sinne undrar jag... Är detta barn? Eller är detta Bærums barn?  
Världen är "utforskad", kartlagd och registrerad vid 11 års ålder. Inget förvånar, få saker "lyfter".
Ser de en fantastisk bild i en tidning så ser de ner i den med rynkade panna, skakar sina små huvuden och säger: Photoshoppat (innan de med förakt lämnar rummet.)
Min dotter säger: Javisst, säkert!! Med en irriterad fnysning till allt som sägs under TV:s reklam pauser - både det rimliga och det orimliga.

Naturligtvis är det BRA, jättebra i den ena änden... De blir mindre lurade, klokare, snabbare än generationerna innan dem (i vart fall på vissa plan).
MEN i den andra änden - hur hittar man glädjen då? Aha ögonblicken?
Hur kan de tanka "vardagsmagi" och upplevelser när allt antingen är på låtsas eller har setts/gjorts förut?  Vad blir deras "frontlinje"?  Rymdresor? Andra planeter eller blir det "back to basics"?

Hur det var? Inspelningen?
Det var jätteskoj! Vi fick underbara platser, längst fram och i mitten och satt sålunda i havet av kameror, ljudanläggningar och upptagningar... Dottern fick ett smeknamn av komikern (faktiskt till hennes stora glädje) och vi skrattade huvudet av oss i nästan tre timmar.
Jag, personligen, tyckte det var häftigt att se hur man kollar sammansättningen av de olika bilderna, hur man stoppar och för vad, när man sminkar om och varför...

Plus att jag hittat mitt nya drömyrke - publik inspiratör!
Vad det är?? Jo, det som värmer upp publiken innan sändning, lär dem hur och när de skall göra olika saker och vars jobb bara är att vara rolig, trevlig och service inriktad... 
Jag rekommenderar upplevelsen VARMT!! Det var skoj!

Ha en bra dag! KRAM