Vasalopps Söndag

Jag känner dammet från hennes skidor, snödammet.. Sätter handen i hennes stav, skjuter henne framåt. 
Har bättre glid, som vanligt. Hon är så noga med fästvallan. 
Handsken över ansiktet, tar bort det våta... Vill inte bli kall om kinderna. 

Det är då jag hör ljudet... Sörplande, slurpande, klunkande.. 
Vad gör hon? 
"M, vad i h..vete gör du där framme?" Synen av en drick flaska som viftas i luften och så svaret: 
"Käkar frukost! Hann inte hemma". 
Sucka! Jag ler... Hon är så morgontrött och ändå skall hon med på dessa turer, till min glädje. 
Femton kilometer på tom mage! Jösses! Jag ler i mjugg, mera snö i ansiktet. 

"Vad äter du då? Det låter... " vrålar jag och ser slutet på den långa sluttande backen. 
"Kall mannagrynsgröt!" Hon vrider huvudet, de röda kinderna, ögonen som ler. 
Vad f...n? Hon vet att jag HATAR mannagryn. 
Så är vi på plattlandet, stakar vidare, tar tät... Hon måste ju tugga färdigt. Eller nåt.."

Minnet får mig fortsatt att le där jag sitter i TV soffan.
Det var många sådana turer i åren mellan 10/12 och 17. Lördags turerna i skidspåren, i Vasaloppsspåren.

Jag ser alltid Vasaloppssändningen den första Söndagen i Mars.
Det är som Lucia. Man går upp, lagar frukost, brygger kaffe och så sitter man där i morgonrocken tills förmiddagen blivit eftermiddag och både dam och herrsegrare gått i mål, alla intervjuer är klara, alla vet allt om alla, nåja, nästan.

Många är de år då jag sett sändningen hemma i Mora, man orkar inte ner till stan och trängas. Där är ju alla dårarna, utlänningarna, de tillresta, Stockholmarna, skidboxarna.
Nej, till målet åkte man framåt eftermiddagen då hysterin lagt sig för att heja fram blåbären, kolla in de "lokala begivenheterna". Eller så satt man ute längs spåret någonstans, skapade en eld, grillade korv och såg på alla inklusive täten och så åkte man därifrån och hem.

Många är också de år då jag suttit på andra ställen och försökt att svälja mitt förakt för mina "bräkande" medsystrar och bröder. Herregud, ingen kan väl missa en dalmas! Även om jag själv alltid gjort mitt bästa för att dölja det!

Jag har blivit äldre. Mitt barndomshem finns inte kvar och jag vet att jag aldrig kommer att bo i Dalarna igen. Nix.
Det leder till att jag nu kan se det vackra under sändningen, njuta av platserna jag känner så väl MEN också fälla en liten tår.. En längtan efter något som inte längre finns.
Något som varit och farit..Något jag bär med mig.
Sorg, längtan, minnen i en underbar mix..

Vasalopps söndag i sitt esse!
Ett år till nästa och då... Då du får du titta extra för då är det min nummerlapp du skall titta efter.
Slit varg året har börjat! HURRA!!

PS! bilden är en påminnelse till mig om vem jag skall ta rygg på nästa år, hehehehehheheh.. ;-)