Det ordlösa.

"Man kan lätt känna sig lite såhär då..." säger hon, kryper ihop till en boll, fosterställning, håller om armarna och ler emot mig. 
"Så känner man sig när blod och qi är lite för lågt och speciellt när det vänder från alldeles för lågt till att bli lite bättre!"
Jag nickar stumt. Det är så jag känner mig där jag står i min "observatörs position". Ser livet hända omkring mig, dras inte med, finner inte de "räta greppen", oemottaglig och samtidigt hypersensitiv.

Prövar att till henne, hon som ändå förstått min belägenhet, att sätta ord på min ordlöshet, min avsaknad av svallande känslor... Berättar om skolgruppen, om diskussionen, om att vara "utan ord". 
Att vara en språklös människa har jag berättat om tidigare. En språkmänniska i en annan språkzon är fascinerande ibland och frustrerande ibland. 
Skumbad av nya ord, nya nyanser titt och tätt och så tider av total oförmåga att förklara sig, när allt går andra förbi och man inte når någon. En sådan enkel sak som att skriva ett sms kan föra till missförstånd och komplikationer. 


Kroppen får tala... Hon "läser av"mina pulsar, berättar för mig vad hon känner och jag bekräftar tungt. 
Fritt fall..
Känslor är ibland ordlösa, obeskrivbara, oberörbara och ändå, ack, så tydliga. 
Att "inte kunna namnge" är en stor skillnad emot att "inte behöva namnge". Något jag funderat mycket på genom skrivandet tidigare. 


Nålarna för mig allt djupare, inåt, emot mitten, emot min kärna och jag räds men tillåter inte mig själv att dras med rädslan till ytan utan faller vidare, tyngdlöst inåt. 
Det rycker när kroppen släpper sina fasta "hållpunkter", vi går bortom det jag är van vid, bortom det jag kan och vill beskriva... Med orden kommer fattigdomen, utsattheten. 


När jag sitter på stolen efteråt kommer jag inte ihåg hur min mobil fungerar. Jag får skriva upp min info med en penna.  Hör små missförstånd mellan språken men orkar inte protestera. Bara noterar... 
Befriande, lugnande och tungt. 
Jag knölar in mig i min stora ljusgröna jacka, drar upp alla stropparna, stänger alla blixtlåsen och får stora, stora kramen innan jag går ut i den kalla, gryende dagen såsom barnet i moderlivet. 
Vaga ljud når mig i min värld inne i huvan, kylan känns inte, blicken fäst i marken tre meter framför mig... 


Jag noterar ljuset, solen, känslan av tyst välbefinnande. Dagen är ung. Dagen är ny!
Namaste!(jag hälsar det gudomliga i dig)