Jeg har vasket den...

Igår på vägen hem insåg jag att solen sken från en klarblå himmel, snön låg vit på hus och tak och det knarrande under mina fötter. Ljuvliga, efterlängtade minusgrader!! 
Väl hemma föll pusselbitarna på plats. Bilen var hemma vilket innebär att maken har sk "hemma kontor"och det i sin tur innebar att jag hade ca 2 timmar (lite drygt) till godo. 

Från boden skrek de på mig.. Sina ihärdiga små pip... "Ta oss på tur, ta oss på tur". 
Sagt och gjort! Bort med anatomiböckerna, fram med skidkläder, av med dagens vardagskläder och hopp i kläderna och IVÄG!  
Det sista jag gjorde innan jag lämnade rummet var att ta av mig klockan. Det är ett fint armbandsur som jag fått av min klockfetischist till make i fyrtio års present och jag ogillar starkt tanken på att förlora det. 
På näthinnan etsas bilden av klädhögen på sängen med klockan som en krona på toppen. 

Skidturen var ljuvlig och väl hemma tog vardagslivet vid igen...
Duscha snabbt, torka håret, klä sig, hämta på skola och dagis, rodda allt eftermiddags kör, förbereda för morgondagen, göra läxor med äldsta barnet, hinna läsa lite själv, gå med hunden, vika tvätten - ja, jag tror du känner igen dig och så... STTTTUUUP i säng! 

Imorse samma tempo fast i motsatt riktning, ja, alltså, i riktningen komma iväg men mitt i rörelsen stelnar jag till... Klockan! 
Med bilden på näthinnan rusar jag runt. Letar på sängen där klädhögen låg... Letar i badrummet där den brukar ligga. Letar på skrivbordet där jag brukar ta av mig när den stör mig när den smäller i datorn.
Letar på bänken i köket... 
Till sist.. Vänta nu lite. Terroristen.. Minigodisen... Hon har väldigt långa fingrar. 

Barn infångas, sätts pedagogiskt i den stressade moderns knä och utfrågas försiktigt: 
"Selma... Har du sett mammas klocka?"
"JJJAAA!" Brett leende. 
"Vart har du lagt den då?"
"Jeg har vasket den!" Nytt leende.. Åh, nej, tvättat den!! Vart då? I toan? I hundskålen? Alternativen är inte så många, hon når inte så långt.  Lugn! Andas! Klockan är vattentät! Bara inte i toan.. 

"Jeg har tørket den også!" Vaddå torkat?? Nytt hopp!
"Och vart är den nu, Selma? Vart?" Det är nu det kommer.. det jag inte ville höra!
"Jag är sååå ledsen, mamma!" Så går hon. Med ett stort brett leende. 
Vad betyder detta?  Letandet fortsätter tills bussen går och med gråten i halsen sätter jag mig i sätet och anser min klocka som förlorad. 
Den är tung. Placerad i toan med lite kraft har den säkert glidit ner genom kröken... försvunnit. 
Min fina Omega!

Jag sluter ögonen.. Går till min guide, böjer mitt huvud vid hans axel och ber om råd. 
Det låter inte vänta på sig. 
"Selma, open drawer, no harm!"  säger han leende och smeker mitt huvud. 
Jag frågar om lådorna i köket, de hon når och då svarar han igen: "Not in kitchen, open drawer!"
Katjiing!! Vi har en trasig låda i vår köpmans disk. En låda utan framsida.. 
För säkerhets skull kollar jag också av med min mediala väninna - hon säger samma sak. Hemma men flyttade av någon annan än mig. 


Jag kan knappt vänta att få komma hem. Hon repeterar sin svar på eftermiddagen, den lilla busungen men jag lyssnar på henne med ett visst lugn.
Väl hemma sticker jag handen in i lådan.. Finner min klocka. Den är väl inpackad i en diskhandduk. 
Den ser inte "vasket" ut.. Kanske gjorde hon det på låtsas... Kanske inte... 
Vill jag veta? Nja, jag tror att jag bara tvättar den som vanligt jag.
Glad att den är tillbaka är jag i vart fall! Tack för hjälpen!