Att lägga ribban

För några minuter sedan fick jag svaret på mitt sk passeringskrav dvs den skriftliga examen jag arbetat med, slitit för och skrivit innan jul. Den stora examen som bestämmer om jag kvalificerar till att gå vidare i min utbildning samt gå upp till examen i Maj. Viktiga saker för mig med andra ord.

Processen att få fram detta passeringskrav var långt och svårt och inte direkt rosen bestrött.
På själva inlämningsdagen undrade jag faktiskt om det var värt att lämna in det alls - hade vi ens nått i mål?  Enorm frustration och jag skrev till och med om delar av processen här.
Så, idag... Idag kommer beskedet - jag HAR klarat mig! Jag är igenom nålsögat.

Det blir... Tomt... i bröstet. Helt tomt...
Jag skriver sms till väninnan på skolan, hon som var i supergruppen och väntar på svar från henne medan jag smsar de andra i gruppen med den goda nyheten.
Hurraropen haglar in, jubel över att kunna fokusera på nästa steg, nästa examen.
Jag, ja, jag känner fortfarande ingenting.

Ringer bästa väninnan... Vad är detta?  Varför ingen känsla? Varför sådan avsaknad?                               Hon frågar om det är lättnad, helt slut tomhet... Nej, det stämmer inte.   Jag berättar, beskriver och det är då jag inser att det har något med den bakvända tävlingsinstinkten att göra, IGEN!                                  Inser att jag inte ens njutit av att ha klarat höstterminens stora medicintenta pga att jag istället för att vara glad för näst bästa betyg blev sur och arg för att jag missade högsta betyg med en millimeter.

Detta handlar dock om något annat... Allt mitt gnäll, all min förtvivlan inför den svåra grupp processen vid passeringskravet känns "mindre sant" om vi klarade oss ändå. Som om inte det vore sant eller relevant ändå...  Vi klarade det trots alla svårigheter, trots eller kanske pga, vår bedömning av oss själva.  Det var svårt!! Det var hårt!!
Oh yes och är mina känslor så nästa gång också, tja, då är de lika sanna ändå. Oavsett resultat.

Jag är som de flesta andra... I win some, I lose some.  Kanske sätter jag ribban lite högt ibland?!          Jag gör gärna det när det känns viktigt.  Men ribban får heller inte hamna så högt att jag tappar glädjen och den får inte dra mig fel väg. Då är jag ute och cyklar.                                                                     Precis som jag inte vill höra den förhatliga klyschan... "Det gick ju bra förra gången fast du var så uppgiven".  Yak!

Låt mig leva ut mina känslor, mitt drama lite då då... jag kommer ju ändå att kavla upp ärmarna och pröva komma vidare sen. Det är ju jag.... Jag ger inte upp. Till det har jag för mycket tävlings instinkt...
Nej, dags att fira!! Sen skall jag ta tag i mig själv OCH ankommande nästa tenta. 
Den skall jag klara vid första försök..    Jag tänker vara glad oavsett betyg!!
Eller nåja.. det kan ju vara mitt mål i vart fall! ;-)
KRAM