Spärr

Med omsorg tillverkade jag två olika "kuddar", en rund med stoppning av bomull, gasbinda runt om och en liten fyrkantig, en stoppning av näsdukar och gasbinda runt om.
Vi skulle träna "nålteknik" på skolan och då måste man ha något att sticka i.

Jag är inte dum utan jag har fattat att akupunktur är ett hantverk och att det som tar mest tid är att lära sig hantera nålarna. Rätt nålar på rätt sätt.
En nål är nämligen inte bara en nål. De är olika långa, de har olika spets, olika former, har olika material rullade runt handtaget som ger olika grepp (läs olika känslor för akupunktören).    Men ändå liksom...
Det kändes lite i mesta laget, att sticka i näsdukar.

Några timmar senare när jag äntligen fått de långa nålarna att sitta fast i den mjuka bomullen, tja, då börjar jag på allvar fatta vad de snackar om.  Ju längre nålar desto svårare att få dem att gå rakt in, eller på snedden, eller bara under huden. Så kommer vi till att sticka i papper.
Ytterligare ett steg svårare, snärten och kraften måste komma från handleden och inte från armen. Fingret starkt och precist..

Min punktlärare R vandrar runt och ser på oss där vi "snärtar" i pappret och ger plötsligt klartecken -
stick i dig själv. Stick typ här!
Vad?  Sticka i mig själv?
Du måste känna hur elastisk huden är, hur svårt den är att komma igenom.  Med ögonen naglade vid min underarmsmuskel för jag nålen emot densamma, snärtar till och vips, nålen stutsar emot huden.
Nytt försök... Något inom mig säger att det inte är riktigt rätt, att det är fel att göra sig själv illa men jag måste kliva över.  Ny snärt - en mera riktad och nålen sitter som den skall.   Faktum är att det inte ens gör ont!    I nålens handtag känner jag något, något som kanske bäst kan liknas vid en nappande fisk
-QI! Hurra!

För en sekund glömmer jag allt det andra... Känner på nålen, snurrar den.
Ett huvud ovanför mitt eget: Bra där!! Känns lite coolt, va?  Nu - stick henne! 
Klumpen i magen... Min bänkkamrat. Hon är rädd för nålar.   Japp, sjukt, jag vet men vad göra?
Hon borrar sitt huvud ner i andra armen, gömmer sig, tårarna rinner och jag känner mig som en skurk.
Jag ber henne göra andningstekniken, samlar mig själv i min egen mitt och inser att även jag måste över något... Över spärren av att jag gör någon illa. Över spärren att det gör ont...


Jag får ett tips att läraren. En liten annan teknik än den han lärt ut. Det lurar min "klient" och jag tänker att jag måste sätta nålen, kvickt och precist, inte skrämma henne mer.
Det driver mig. Snärtar nålen ur min hand, känner huden...   Huden - så tydligt det blir när man sticker någon med ett nål att huden är vårt skydd, kroppens största organ.   Den är elastisk, den är lite seg samtidigt som den rör sig... Apelsin, gummi, silikon och liknande far genom huvudet...
Under där - något som rör sig, något som strömmar och nappar - QI.

Spärren finns kvar! Man skall inte "göra andra illa", man skall inte närmar sig andra med en nål.
Men samtidigt, jag har fått en annan känsla i kroppen, en ny längtan - att känna qi!
Att känna livskraften under mina fingrar är något annat än homeopatens känsla, ord och förståelse.
Här får jag en kombo.


Vägen att vandra är lång. Jag har mina kuddar och jag skall träna snärt varje kväll.
Göra mina fingrar starka och dugliga.
Första nålen är satt! Jag vill känna... känna igen... Qi.