A "whiskey tango foxtrot" ögonblick..

Det känns så fult ibland att säga det på något annat sätt...även om wtf invaderar sms, mail och andra media numera.  Så jag snor en replik från en gammal film.
Den menige vrålar i radion: "Sorry sir! But sir... This is a whiskey tango foxtrot moment!"
Senare hörde jag det brukas av fina damer på min kurs på Manhattan.
För dig som inte är med på tåget... ett what-the-fuck ögonblick (ett enkelt "vad i helvete ögonblick" sagt på ett finare sätt).

Jag klarar inte att vara vuxen med det i detta nu!
Vuxen med att jag måste släppa ett av mig uppsatt mål och jag vet inte vart jag skall vända mig med det.  Min sänka visare tydligt och klart att kroppen inte kvittar sig med min infektion och sålunda har jag träningsförbud.  Hot om starka mediciner hänger i luften igen, tom att åka in och få det via injektion diskuterades.  Jag förstår orden... hajar...

Så snackar någon om det.. skidåkningen, träningen, vallningen, skorna, värken och jag brister i gråt.
Jag reder mig inte.
Det är som ett öppet, varande j..vl sår och känslan av att min kropp sviker mig (igen!) är som en böld av smärta. Drama?   Ja, antagligen men så känns det.
Det blir ett whiskey tango foxtrot varje gång. Jag pallar det inte, finner inte en väg...

Har tagit till en mentor, bett någon om hjälp, fått ett ja och när han sen kommer med papper, förslag och peppning funderar jag allvarligt på att slå in näsbenet på honom och alla runt omkring. Flyr rummet, gråter ut på toa.. J..vl skit. Inte först gången heller...

Pling i telefonen, påminnelse om det jag inte kan, om det jag inget annat än vill men kan inte, kan inte, kan inte, kan inte, kan inte......
"Du som är så duktig, du kan göra det en annan gång, du kan göra det sen.." 
Dritt och dra!   Jag vill inte sen. Vem säger att det ens finns ett sen? Det enda jag har är nuet och det suger fett just nu, detta nu, i nu. Som sagt, ingen vuxen inom synhåll här!

Det "sjoggar" ute när mina tårar faller tungt.. Vilka i ordningen har jag glömt och ja, jag skriver mitt i natten, som vanligt när wtf fångat mig i fällan.
Yin-sidan av oss alla, skuggan som faller tung, mår bäst på natten hos mig. Inte så märkligt "hon" är starkast då, den livgivande, den närande, den reflekterande.

Tårarna verkar aldrig ha ett slut, brunnen sinar aldrig.
Imorgon - nya face att sätta på, nya situationer att "tvingas in i".. Nya beslut att ta.
Har några timmar till där jag inte behöver konfronteras med det onda igen.  Det är som när kärleken tar slut, man vill inte se vederbörande, inte höra rösten, inte se grejor som hör till, inte prata om...
Bara för att det gör ont.  Bara för att det skapar ännu ett "whiskey tango foxtrot" ögonblick.

Vill stilla i mitt - jag vill inte... Morgondagen kommer ändå.

Kram