Slitvargen.

På vägen upp för backen åker jag mera bakåt än framåt.. Hänger tungt på stavarna, det smärtar i armmusklerna och benen, långt ut i saxningen. Svetten lackar...
Klättringen tar sin nådiga tid. Det är långt upp men till slut står jag på randen av "grytan" och då har "spåret" precis börjat... Min runda, min tur.

Jag åker ner för kanten, in i grytan, ned i grytan och hela vägen har jag sällskap med Finlands sämste skidåkare. Jo, det är sant... Inge Glid. Han följer mig hack i häl, hela vägen, inte en centimeter får jag gratis. Stavtag på eländigt stavtag.
Munnen torkar ihop, ny uppförsbacke - fjällsidan. Ny klättring, mera bakhalt, mera armvärk...
I nästa nedförslöpa kliver jag ur spåret, kör i skoterspåret vid sidan om - allt i förhoppningen om lite mera glid, lite flyt.
Det är då de kommer farande.. På min insida. Först han, i full fart...Ihopkrupen till en liten boll.
Jag hinner uppskatta hans ålder till ca 12 och precis då rutschar hon förbi, om möjligt ännu fortare.
Ålder på henne? Tja, 8.. Kanske.

Jag körde också om många "gamla tanter" när jag var i den åldern. Speciellt de som inte fattade att de skulle hålla sig i "snigel filen" dvs i spåret medan jag skejtade fram på skoterspåret.
Nu är jag tanten... och vettet har jag lämnat hemma, såklart. ;-)

Dags att släppa på lite.. Några snabba skär.. Kroppen minns! Så trött den är så minns den.. Det pirrar i fibrerna, musklerna känner igen rörelserna.
Oxen i mig gör att jag inte är någon "snabb person", snarare lite trög, ogillar förändring och snabba puckar... "Du är alltid en riktigt liten slitvarg, du" mumlade pappa när jag bad på mina bara knän att få åka längdskidorna ända hem.

Ja, det är det som får min värld att snurra. Det tar en lång stund innan kroppen blir varm, innan den blir mjuk och redo men sen, sen kan den gå, gå, gå och gå.
Slitvargen kommer fram! Med tröttheten, malandet kommer njutningen.
Längdåkning är en av de bästa sporterna för "slitvargen", både förberedelsen i barmarks träningen och själva skidåkningen.

Mala, mala, mala... I motvind, i snö, i blöt tösnö, i kyla, med bakhalt, med Inge Glid i hälarna, i backarna, på plattlandet, i skogen och över sjöarna. Timme efter oändlig timme.
Jag, skogen, smärtan, tröttheten och slitvargen inom mig.
Den ultimata njutningen. Hur sjuk som helst och jag erkänner det med en lätt rodnad på kindbenet men inte mer..
Halva Norden är full av dårar som jag, av en eller annan kaliber.

Var och en blir lycklig på sin egen fason - heter det och jag tror det ligger mycket i det!
Därför lägger jag upp en bild på en av de bästa här.. Innan jag ger mig ut och nöter igen.
Det har ju kommit mer snö... HURRA!