Aldrig ensam.

"Vart jag går i skogar berg och dalar,
 följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar, 
talar stundom varning, stundom tröst...

Allt vad vi till evig tid behöva, 
allt för evigt ha vi i vår vän. 
Allt som här vårt hjärta kan bedröva,
känner han och hjälper det igen... "
Utdrag ur psalm "Vart jag går i skogar, berg och dalar" av Carl Olof Rosenius.


Med blicken fäst på de två fiskarna som simmar i varsin riktning i kapellets oändliga vackra fönster, funderar jag över psalmen som klingar ut och dess budskap.
Medlem i världens äldsta "fiskeförening", ja, visste du det?
Det fanns en tid då de kristna inte kunde hänga kors på sina väggar, inte måla Kristus bilder ty det var ett säkert sätt att bli dödad på. Istället hängde de upp bilder av två fiskar som formade ett kors.
Tydlighet i sin tro, värnade sin rättighet men också beskyddade från de som inte förstod.

Många är de gångerna jag funderat på att bli präst.
Historierna tilltalar mig, etiken, moralen, värdet i sammanhållningen och ritualerna och många andra ting. Skräms gör jag av föraktet, oförståndet, fyrkantigheten, byråkratin... Så, visst, det finns en anledning till att jag inte valt att vandra den vägen, denna gången.
Religionskrigen blossar i världen och jag vänder huvudet bort i vämjelse, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skall göra. Olika vägar till samma topp, olika historier, samma budskap.
"Och störst av allt är, kärleken!"  

Mr X heter ofta en karaktär i spännande noveller påminner den jordnära prästen oss om, innan han fint knyter ihop Mr X till grekiskans stavning av Kristus som börjar med ett X.
Ja, sorry, men jag kan inte hitta det grekiska alfabetet på min Mac men kolla gärna, det stämmer.
X uttalas CH på grekiska, Christos, den smorde, vår egen Mr X.
Han som osynlig vandrar vid vår sida över skogar, berg och dalar i psalmens vers ovan. 

Själv anser jag att den osynlige vännen, min Mr X, är min guide, min ankarman på andra sidan, uppkopplad till alltet och en förlängning av Kraften eller om du så vill, Jesus Kristus.
Då han känner allt som mitt hjärta kan bedröva så känner han också lösningarna, mitt hjärtas innerst önskan och min personliga väg genom den. Min vän i skogar, berg och dalar.
Namnet är mindre viktigt, närvaron och kärleken det enda som räknas så behöver vi då identifiera honom? Kan han bara få bara Mr X?

Att kontemplera och be är kyrkans sätt att utöva mindfullness och meditation på.
Att genomföra ritualer är samma kyrkas sätta att markera övergångar och utöva "släpp på".
Att sända folk "till himmelen" är ord för det eviga livet, själens liv.
Att ge oss välsignelsen är påminnelsen, att vi alla är av kraften, har kraften inom oss och att vi är barn av detta oändliga universum.

Jag ser på grankvistarna som så vackert pryder kistan under de kraftiga röda rosorna, de vita Liljorna. Granen som påminner om min morbror/min onkels skog. Det känns gott.
En annan psalm har texten "Lär mig du skog att vissna glad...". Den irriterade mig när jag var liten, jag tog texten för bokstavligt.
Lite äldre, lite visare (inbillar jag mig) sitter jag på denna begravning och undrar om jag är den enda som känner en lättnad.. Ångesten har släppt sitt grepp om min onkel, har är inte längre rädd för att dö, han har fått gå vidare, fått möta sin själs vida, fria vidder.

Döden är den sista dörren på denna sidan, sen kommer en ny tid.
Vad som händer om jag har fel?  Tja, då har min "dumdristiga tro" besparat mig onödigt lidande och ångest på denna sidan och jag kan, likt den nämnda skogen, vissna glad. Alltid något..
Men jag har inte fel, det vet jag ju, Continuation Day!

Vid graven viskar jag i den bitande Januari vinden:
Happy Trails, O.
Jag ser honom le och vila i stunden, friheten klär honom, som den alltid gjort.
En varm hand i min, en blick byts, dags att vandra vidare och ta hand om de levande.
Vi behöver varandras värme och skratt.

Fånga din dag, jaga din passion, lev ut den.
Blessed BE!