Pekfingret..

När själen har ont, då behandlas psyket i vårt samhälle så har det varit en stund.
Diagnoser, förändrade medvetandetillstånd, gränser och så vidare suddas ut.  Men patienterna som inte går att stoppa ner i en box skapar problem och det blir tydligare och tydligare för vården. Många i vården vet detta, många ifrågasätter och jobbar inifrån för ändring, frågan är dock - ändra hur?

Man börjar inse att man inte har koll på allt i hederlig skolmedicin och psykologi.
All "andlig utveckling", alla kurser, alla steg i meditation, clairvoyance - vad skall de göra med dem alla?
Själv har jag fått möjlighet att agera konsult,  intervjua några som "ligger i gränslandet", några som man inte vet vad man skall göra med och min uppgift är, att på deras "språk" ta reda på vad de tror.
Det är klockrent för någon som levt sitt liv i denna branschen och som samtidigt, alltid sett sig själv som en översättare. Nästan lite ironiskt faktisk.

En av mina "arbetsgivare" känner mig rätt gott, vi har samtalat mycket, en del privat och det var väl avgörande för att jag ens skulle vara påtänkt då jag inte bär något titel av rang.
Det visade sig igår också vara förutsättningen för skapandet av en magisk situation, guds lilla pekfinger hade rört i soppan och en gnistrande sekund uppstod.

Strax före jul såg en av klienterna mig, min man och min minsta dotter utanför behandlingshemmet där hon sitter. Jag var in för att lämna något, man och dotter väntade utanför glasdörrarna, ivriga att få gå på julskyltningen. Dottern härjade omkring, lekte spring lekar och roade sig medan mor gjorde sitt ärende.
Så igår träffades samma klient och jag för en session, vi diskuterade läget, hon hade mycket på hjärteroten, framförallt plågar det henne att i dagsläget inte kunna/få/bli trodd i sin clairvoyance.
Vi lade en del tid på det, pratade om att det är tid för allt och att just nu funkar det inte att var verktyg för alla, just nu måste hon och hennes läkning gå först.

Min arbetsgivare kommer in i rummet som avtalat vid en viss tidpunkt och vi gör en avstämning alla tre, en sorts avrapportering.
Väl gjort försöker jag avsluta genom att "skylla lite" att jag måste kolla telefonen, lillan är på skidskola och man vet aldrig.
Klienter ser då upp med ett leende och säger:
"Lyckliga dig som har tre barn att gå hem till, det måste vara jordande om något. "
"TVÅ barn.. Två barn, två tjejer, en på tretton, en på fem" rättar jag försiktigt, vi jobbar med tillit.
Klienten rynkar förbryllat pannan och utbrister genuint och förvånat:
"Jamen, när du var här före jul.. Då hade du ju med dig familjen, barnen lekte på gatan, springlekar, hoppade. En tjej och en kille, de var så lika, samma ålder. De måste ju ha varit... tvillingar!"

Blodet isade i mina ådror, nackhåren stod rätt upp.
För er som inte vet, Selma skulle varit en tvilling men det andra barnet kom inte till oss utan vände hemåt igen. Detta är det få som vet i denna miljön MEN min arbetsgivare på stolen är en av dem.
Försiktigt vänder han sig på stolen, nickar stilla, polletten har landat.
"Den lilla killen var från andevärlden.." viskar jag försiktigt och klienten bleknar.
"Förlåt, jag säger ju det.. Jag ser inte skillnaden. Klart han är med dig, han känner ju din sorg, din längtan". Hon reser sig upp och denna gången är det hon som kramar mig.

Tack för påminnelsen!
Tack för kärleksförklaringen. Jag känner mig blessed. Hittar inget bättre ord.
Fördel henne, fördel mig, Guds pekfinger rör alltid magi i soppan.

Live with passion & Blessed Be.