Försiktigt kliver jag ner på den isiga trappan, strör saltet med varsamma händer, nästa steg, så ett till och ett till.
I rörelsen nedåt fångar mitt sinne upp ljudet, jag stannar upp, fångar mer av ljudet, skärper öronen, stillar sinnet..
Knaaarrrr, kniirrrkkkk, krrrrr - is som långsamt spricker, krackelerar, smälter, upplöses.
Bilden drabbar mig i samma ögonblick, en liten sko, min sko, mina fötter på en annan ute trappa, en annan gång, en annan tid.
Mormor strör saltet runt sina broddbeklädda skor, jag ser hennes underkjol när hon böjer sig fram, hör hennes irriterade väsande.
Isen skapar samma knakande ljud, nu som då, trots att nästan fyrtio år skiljer dem åt.
Fascination och lycka fyller barnasinnet, mina fingrar på isen, känner in, tar på, pillar, upplever.
Kort klipp.. Mormor blåser varm utandningsluft på rutan, ritar figurer och flinar förtroligt, jag skrattar, galet, förstöra fönstret på det där sättet. Men det är kul, riktigt kul.
Knytnäven i magen, uppvaknande, jasså, det är därifrån jag har det!
Min avskedsritual på dagis, varje morgon, lämna barnet, kramas, göra avtal om när hämtning skall ske, så promenera runt huset. Vid det stora fönstret möts vi... Hon på insida, jag på utsida.
Jag blåser varm luft på fönstret, ritar dagens bild, skriver något, hon nickar.
Vi vinkar avsked, ses om en stund.
En ritual. Irriterande för många, jag förstör fönsterputsningen.
Skiter väl jag i. Dottern och jag delar det, det ingår, jag fortsätter.
Tack Mormor för din närvaro idag. Tack för minnet, det passade in.
Tack isen på trappan för dina magiska vingar av ljud som triggade min resa.
Tack magiska meme inuti mitt huvud som kopplade mitt öras ljuva sinnes intryck till en bild och så vidare till en annan.
Tack för en förståelse för min kärlek till ett visst agerande.
Tack du makalösa, komplexa "maskin" av då och nu, input och outcome som blir kombinationen av kropp, själ och ande.
Fångad i din nåd. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar