Skön hämnd eller harmlösa pikar?

Min stora dotter mår mindre bra, just nu, denna perioden.
Många bäckar små blir förr eller senare till en stor å, ån till en sjö.

Lejonmodern inom mig är vaken, klarvaken. Jag vaktar varje steg, varje symptom, varje närmande gest och rörelse i närheten av ungen min bemöts med ett morrande läte.
Mera kvalificerade attacker kvävs vid första andetaget, i luften, innan de ens landat...
Back down, back off, piss off.

All den velighet jag ibland kan känna gällande min egen person existerar inte när det kommer till mina barn, punkt. Av samma anledning har jag redan kallat in alla förstärkningar jag har, haft rådslag, lagt handlingsplan och backup plan. Detta har gått långt nog nu.
Imorgon nya provtagningar, nya besök, tvinnande på tråden och den skall bli hel igen.

Skolan, skolans upplägg är en stor del av stressen, stressen som är en del av ursprunget till smärtorna.
Kognitiva verktyg får sättas in, vända på tankarna, en i taget. Minska stress, se cirklar.
Oklarheter är lika svåra, ibland svårare för barn än för vuxna, då förmågan att stå på sig, ställa frågor, ställa sig tvekande till, vägra och så vidare, ja, det är okända begrepp i barnens värld.  Behovet av att vara till lags, göra rätt desto större.
Sen är det en gång så, vissa vill inte vara pedagoger, andra borde inte...
Kanske måste jag slå in en och annan dörr där också, ser inte fram emot det men behövs det så bring it on.

Dottern ropar, ångesten över morgondagens tunga läxor rider henne.
Jag sätter mig ner, ser ner i Engelskboken och ser en bild på en hund, en tecknad hund.
Denna hunden har blivit hängd samt har två pilar i ryggen, uppgiften är - skriv en historia utifrån hunden, mördarens eller berättarens perspektiv. Runt hunden tankebubblar med orden what happened? How did it happen? When did it happen? 
Min unge, annars så kreativ och full av idéer, stirrar med smärtan lysande ur ögonen ut i rummet och så frågar hon: Vad är poängen? Läraren läser bara första raderna, kollar att uppgiften är i tid och så trycker hon godkänd. 

Irritationen tar mig. Jag vet detta är sant, vi har sett det förr, vi har hört det...
Kanske kan man göra något åt detta?
Datorn i mina händer, orden flyter ut, "hundmördaren får tala". Fegisen som har både hängt och skjutit en hund med pilar, bakifrån... Ett planerat mord, med alla smaskiga ingredienser du kan tänka dig och så avslutar jag storyn med orden: Now the neighbourhood is safe and quiet again, apart from Mrs Cunning who is calling out for Timmy every night. But what is an old English teacher supposed to do about that?" 

Dottern orkar vrida sig av skratt och några minuter denna kväll slappnar vi av tillsammans, läser hela historien igen. Dottern bestämmer sig för att skicka, vi bara måste ta reda på det - läste hon detta?
Jag hoppas det! En sekund av nåd, en pik tillbaka i ett meningslöshetens träsk.

Själv ler jag i mjugg. Reta inte en redan orolig lejoninna, du kan bli av med något du verkligen kommer att sakna. 
Tårarna kommer att rinna när rullgardinerna dragits för om en stund, mammahjärtat är så trött, så trött. Sova, samla krafter, när dagen gryr finner vi nya vägar och jag står på min post igen.
DETTA klarar vi!

Be med mig ikväll en av ÄrkeÄngel Raphaels böner, för hälsa, läkning:
I thank God for making you compassionate toward people who are struggling physically, mentally, emotionally, or spiritually.
Please heal me of the specific wounds to my soul and body that I bring before you in prayer.
May your concern for all of God's creation -- including animals and the environment -- inspire me to do my part to take good care of creation. Show me how God wants me to compassionately reach out to those who are hurting to help bring healing into their lives. Amen.

Live with passion & Blessed BE!