I Transit med djupaste respekt.

Den långa, långa vitmålade korridoren sträcker sig så långt mitt öga kan se åt båda hållen, dörrar till höger, dörrar till vänster, dörrar, dörrar och däremellan, vitmålade väggar. 
Ingen öppen dörr, inga skyltar, inga dekorationer, inte heller några distraktioner. 

Jag har klivit ut i korridoren, stängt dörren bakom mig, ordentligt, hört låset klicka igen. 
Hjärtat hamrar vilt i brösten, svetten bryter fram, magen ut och in.. Kräkas, gå på toa, eller bara sjunka ihop. Done! 

Varför är det så skräckblandat? Jag har ju varit här förr.. I transithallen. 
Det gamla är passé, utpumpat och trött, det nya har inte fått plats då det gamla tagit all plats intill för blott en sekund sedan. Kvar är då, vita väggar. Tills det nya tar form, tills dörrarna öppnar sig. 

Svårigheter att släppa det gamla har ridit mig, det är trygghet, det är säkerhet, hemvant, hanterbart och en gräsmatta är väl alltid en gräsmatta även om det är både avbränd och brun.. Eller? 
Nej, det steget har jag nu passerat, beslutat att det inte är tillräckligt längre. Dags för något nytt. 

För att få måste du ge - sådan är universums lag. 
Vill du ha kläder, ge bort de du inte brukar. 
Vill du ha pengar, spendera och känn att du har tillräckligt. 
Vill du ha nytt, ge av ditt gamla. 
Så, jag stängde dörren, slog den i lås.. Kvar mitt bankande hjärta och min ordlösa skräck. 

Rädd för besvikelser, det har varit många av dem under ett par månvarv. 
Men som hjälten säger "You can't win with a losing mind", jag behöver tro, jag behöver affirmera,jag behöver veta att det som skett på inget sätt behöver diktera min framtid. 
Blanka ark, ny värld. 
 
Saknar jag verkligen den gamla håliga, nötta tröjan när jag kan få en fin, en ny med mjukt garn och ljuvliga kanter. En som faktiskt passar mig. En som blir min med tiden. 
Hur fyller man saknad efter något man inte behöver? 
Hur är man tacksam för det överflöd man ändå alltid har med sig? 

"I have never begun any important venture for which I felt adeqautely prepared!" Sheldon Kopp. 

Samlar det lilla av mod jag har i mitt bankande bröst, knackar på de dörrar som känns riktiga, de som attraherar mig. Hur kan de det när de alla ser lika ut? 
Inga fakta, inga tecken, bara en tydlig känsla. 
Så sätter jag mig ner att vänta... Vilken dörr öppnar sig först? 
Vilket ljus fyller rummet när dörren öppnas och transit tillhör det förflutna? 

Jag är tacksam för vilket ljus det än är, ty hur det än är, så skall det vara precis så. 
Tack, tack och tack för möjligheten att återigen transformeras. 
Tack, tack, tack för den oändliga, outsläckliga eld av tillit och guidning som leder framåt. 
Tack, tack, tack för att jag få stå på tröskeln till det nya, känna draget, får flyta med och är nu ett med det.  Tack.

Live with Passion & Blesssed Be! 
Namaste!