När jag blir gammal hittar jag balans i att vara positiv -tänker jag med samma flin.
Jag tycker, som du vet, har upprepat det några gånger här på bloggen, rätt illa om detta "idiot positiva" som "krävs" på de flesta ställen i andliga kretsar.
En positivitet som envist vägrar vara i verkligheten, som sopar under mattan och inte kallar saker för dess rätta namn. Många är de gånger jag blivit anklagad för att vara en extrem petimeter, en motvalskärring av rang då jag plockat ner flosklerna från gardiner och tak och irriterat synat dem i sömmarna. Utslängd och bannlyst, sure, men den där typen av positivism känner jag noll för.På min klinik har det nog varit ganska tvärtom..
Envisa kunder har påpekat att jag minsann inte har en "aaaning om hur omöjligt det jag säger är" och hur "oändligt, omöjligt positiv jag är". Detta till trots att jag ofta satt mig in i ganska mycket fakta och så vidare innan jag kommer med mina förslag.
En sorts positivism med verklighetsinslag, om du frågar mig, och senare, fråga gärna klienten ty många har hittat dit, tack vare vårt samspel, tack vare en del positiva vändningar.
"Du har så mycket glädje och positiva vibbar i ditt hjärta.."
En komplimang, en kommentar, snäll och oskyldig men mig träffade den just i hjärtat.
Detta är alltid vad som sagts om den farmor jag aldrig träffat, hon passerade över då pappa ännu var ett barn. Vad har jag ärvt och vad utnyttjar jag?
Lite tankekraft, lite revision och så, beslut.
Det finns så mycket tung, negativt därute, varje ting, varje åsikt, varje tanke, varje beslut har en polaritet och att fokusera på den ljusa sidan, sträva ditåt är ingen skam.
Lustigt nog, för mig, vilar tilliten på den ljus sidan av det mesta och jag kliver rakt in i min livs läxa.
Att välja att vara positiv leder till tillit hos mig. Vad finns på din station?
"Åh vad jag älskar...valfritt inlägg!"
Det leder mig till att vara positiv, att finna påfyll och lycka.
Så fantastiskt, oändligt många saker, människor, händelser jag älskar i livet! Vilken skatt det är! Vilket verktyg.
Jag får jobba med det, jag får hålla i mig själv (och andra) men sakta, sakta känner jag att det går bättre.
En fotmassage häromdagen fick mig att njuta beröring, närvaro och stillhet och när jag sjönk djupt inom mig själv kände jag hur mycket jag älskar denna kontakten med mig själv, älskar dessa stunder av nåd.
Imorse, på glans isen, en bil som betedde sig som en krona på ett glasbord, snurrade okontrollerat, en slambil, en jättestor bil på väg emot mig och jag orkade ändå tänka"Han ser mig, han ser mig, detta klarar jag! Detta går bra!"
Fronten in i snövallen, nergrävd, killen i tankbilen blir min ängel och räddare, en spade, några hårda knuffar, ett hjärtligt tack.
Ja, tilliten bor där tacksamheten och det positiva lämnar av.
Jag har hittat en bättre balans inom mig mellan att utvärdera och analysera och att finna vägar att fortfarande vara positiv på.
Detta är inte sista hållplatsen för mig. Det kommer flera, det kommer påminnelser, tid av glömska och omtag MEN jag har flera verktyg i min låda nu och jag tänker fightas hårdare för att inte glömma, för att behålla det bästa.
Ängeln och storken på kortet fick mig att le, de inspekterar samma karta, letar efter den nya riktningen. Barnet i knytet leker vidare, trygg i förvissningen om att rätt saker, rätt situationer är och kommer att vara. Inget behövs fixas.
Lite tjatig känner jag mig med denna blogg.. Har skrivit om detta förut men inget ego skall få diktera vad jag skriver här, lika lite som någon människa. Hjärtat får vara med och hjärtat saknar positiva vibbar.
Nu skall jag gå vidare i dagen, nyfiket öppna dörren och ropa; Hallå.. Vem där?
Undrar så vem som svarar!
Njut din dag, finn din passion, Live with Passion.
Blessed BE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar