Ingen håller mitt hjärta som jag!

I nattens tysta timma väcktes jag av behovet att arbeta vidare med mig, 
behovet att en stund ensam få hålla mitt hjärta, se på det, känna in det, andas och vara med det. 

Ännu en pusselbit sattes på plats, en pusselbit i mitt eget individuella pussel, värme, tacksamhet följer i dess spår. 
Förvånat ser jag på orden på pappret, kunskapen. 
Den känns inte direkt ny och ändå, den doftar nytt, den känns ny och ja, den är ny, förståelsen för just detta inom mig. 
Man kan inte tvinga äpplet på trädet att mogna lika lite som man kan tvinga något annat att mogna, det tar den tid det tar... Skönt nog, irriterande nog men natten känner ingen brådska, bara ett innerligt lugn. 

Min barndoms hjälte härnedan får ge liv åt mitt tillstånd..
Den lena stämman, den inre kärleken och djupet, som jag hittat tillbaka till inom mig själv i tystnaden.
De tuffa läderkläderna, rockattributen, mitt yttre, min uthållighet, min envishet och styrka att våga öppna asken och släppa ut det, det fina med det fula, det smärtsamma med det lena, det djupa med det ytliga. 

Ingen håller mitt hjärta som jag, ingen håller min själ såsom jag. 
En tår av släppt anspänning, en tår att förstärka att ännu en pollett trillat ned. 
Det är varje människas uppgift och gåva, att hålla vårt eget hjärta och själ, värna om oss och vårt inre, kontrollera kompassriktningen då och då, hålla stadig kurs. 

Jag lånar gärna ut mitt hjärta en liten stund, jag vilar gärna huvudet i ditt knä men bara för att jag vill, bara för att du vill, önskar det, älskar det. 
Annars klarar jag fint tyngden själv, utmaningarna, skratten.
Skillnaden mellan nu och då? Tja, denna stunden och jag vet, jag klarar det!
Inte milsvid den skillnaden, men vem mäter? Inte jag! 

Jag finns, jag jublar, jag startar en ny dag med mitt dunkande, underbara hjärta. 
Namaste!