På spaning..

"Jag vet inte vart jag lade den och nu har jag letat precis överallt!" hon suckade uppgivet med huvudet i händerna, djup eftertanke.
"Försök tänka tillbaka - när hade du den sist?"
"Hurdå menar du? Vaddå hade den?"
"Jamen, det kan väl ändå inte vara så svårt att begripa. När hade du den? När och var använde du den senast?"

Hon såg ännu mera fundersam ut, rätade på ryggen och sa eftertänksamt:
"Jag tror helt enkelt jag använde den för sällan, det bara blev inte så och så började jag flytta runt den, från plats till plats, ersatte den med annat.. Plockade isär den och använde delarna men glömde att sätta ihop den igen. På så sätt vattnades den ur, blev färglös, inte en del av min värld längre och nu, ja, nu kan jag som sagt inte hitta den alls.
Jag vet inte vart jag skall börja, vart jag skall leta och efter vad.."
"Hur många delar är det då? Har du någon aning om vad någon del är? Sett dem?"

"Ja, kanske.." Hon lyste upp något
"Jag kan fortfarande hitta magskrattet, det mjukt bubblande som fyller hela kroppen. Det som leder till tårar och andnöd om det får fortsätta tills det nästan gör ont."
"Men BRA, det är ju en stor bit! Använder du det ofta? Vet du hur man plockar fram det?"
"Nja, ofta är väl att ta i men jag vet hur man plockar fram det.. fortfarande. Tror jag.
Men det är ju fler bitar kvar.. innan jag hittat och satt ihop GLÄDJEN igen! Hur lyckades jag tappa den?
Nu finns det plats för den, nu finns det anledning till den och då har jag svårt att finna den, hålla ihop den, tror på den!"

Tror du inte att det "bara" är det då? Du är lite otränad, lite ringrostig, allt är där, allt finns, du behöver bara bruka det, bruka det ofta så att det blir vardag igen. Låt det ersätta det gamla!
Glädjen försvinner aldrig, den bara ställer sig i bakgrunden, bidar sin tid och väntar tills du är redo, vill ha dess sällskap igen..
Vad har du att förlora?? Försök!!