Funderingar från ett Änglabarn..

"Mamma.." Hennes röst genom mörkret, en len hand som trevar efter min.
"Mmm.." Min trötthet hörs i rösten, den vill inte ge vika men ändå minns jag, minns hur det kändes då de vuxna ville sova och jag ville berätta.
"Mamma, varför sa han inte från början att han inte ville bo här? Att han inte passade in.."

Jag tänker en stund, ja, vad svarar man på en sådan fråga? Tänk om jag inte heller ha något bra svar eller ens ett fullgott antagande..
"Han kanske inte riktigt visste det från början.." Jag fegade ur, gav inte ens halva handen..
"Visste han om han ville ha mig då? För visst ville han ha en tjej?"

Touché! Där fick jag! Smärtan.. Det jag inte kan göra något åt.. Det jag kanske borde ha vetat, förstått med min kunskap, min erfarenhet, sett igenom illusionen.
"Ja, min älskling! Jag VET att han ville ha dig, att han önskade sig en ljuvlig flicka som du. Att tanken var att aldrig lämna dig, aldrig överge dig. Men vuxna gör också dumma grejor.. Vuxna förstår sig inte alltid på sig själva, följer gamla mönster,gör misstag precis som barn.."

Blablabla.. Jag hör hur mina ord fyller eten med meningslösa ljud, ljud som betyder ingenting jämfört med känslan. Hon vet hur känslan fyller henne, hon vet instinktivt vad hon känner!
Vad hjärtat säger till henne..
"Mamma, kan man dö av ett brustet hjärta?"

Ja, jag tror man kan dö av ett brustet hjärta, om omständigheterna är felaktiga!
Jag släpper dig inte, Änglabarn.. Aldrig jag låter dig dö av ett brustet hjärta!

"Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt
Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn"

Jag väntar vid ditt vatten, jag är alltid här för dig! Vi vandrar genom denna skugga tillsammans och mörkret ljusets kärna bär.. Vi finner det tillsammans, älskade skatt, vi kommer igenom detta.. också.