Fjärilen!

En vacker fjäril landade på min arm,
på bråkdelen av en sekund blev jag varse dess spröda närvaro..
Någon fladdrade i min aura, någon rörde trevande mitt yttersta lager, mina känslospröt, min energi.
Jag lutade mig tillbaka, vred försiktigt på huvudet och fast solen bländade mina ögon för några sekunder såg jag dess skälvande vingar, vibrerande, beredda på nästa lyft, beredda till flykt eller vila.
Så nätt, så lätt.. Så överjordisk spröd!
Att någon så varlig kan bringa så mycket ljus och glöd.

Bländad av dess skönhet, fascinerad av dess färg drogs jag med..
Världen omkring oss förlorade sin kontur, sin form, sin förankring..
Bara fjärilen och jag i den beslöjade spiral som kallas verkligheten.
Den lockade mig, ledde mig, puffade mig framåt med milda rörelser,
inåt, inåt, genom slöjan emot mitten.

Plötsligt stod hon där.. Mitt i ljuset, bland slöjorna.
Den lilla älvan med de skimrande ögonen, med det lilla orosvecket i pannans mitt men trots detta med leendet spelande över den truliga lilla munnen.
Klänning i lysande grön, likt skira löv efter vårens första regn, nätta skor och med boken i sin hand.
Ingenting sade hon, inga ord behövdes. Jag sträckte handen och hon fattade den, ingen tvekan bara beslutsamhet.
Hon landar nu, hon kom nu, hon har bestämt sig nu!

Kontraktet är skrivet, vändpunkten nådd och passerad.
Hon är här, verklig och redan nu mig mycket kär! Framme och tillstäde, inkarnerad och här!
Fjärilen har uppfyllt sin uppgift, kan resa tillbaka och hämta en ny.
Jag ler där jag sitter i miraklens tid..
Fjärilen var verkligen också här!