Den enastående ensamheten..

"Den enastående ensamheten.. " sa han liksom på en utandning och vickade på tårna under bordet.
"Den enastående ensamheten.." sa jag och han trodde att jag probade men egentligen satt jag mest och smakade på orden så därför fortsatte han:
"Den där ensamheten inombords kan vara förgörande om man inte får erkänna den, prata om den. Den är förmodligen värre än att vara ensam på en öde ö eller i en svartvit film..
Kroppen värker och skälver, vill vila men kan inte, måste lösa, måste kunna...
Sinnena känns överfulla, överfulla av intryck som ingen frågar efter eller förstår. De, nu pratar jag om sinnena, saknar närhet och ledning." Han suckade tungt och tittade på mig under lugg.

"Exakt hur sinnesjuk är jag? Fattar du något av vad jag säger?" Ny suck och en hand som stryker bort en icke-existerande slinga hår.
"Jag tror jag förstår..Men fortsätt, vart skall vi?" Jag hade svårt att dölja mitt leende, skulle han nu plötsligt bli "mänsklig" tillsammans med mig. Vadan denna ynnerst?

"Meeen.." Han stönade på sin karakteristiska dialekt och fortsatt:
"Förstå att vad jag är en del av är en ordlös, färglös och känslolös värld!
Intellektet producerar lösningar, att lösa och klara av innebär förändring som innebär rätten att existera. Detta och inget annat! Känslan leder ingenstans, förändrar inget - tanken är allt!"
Ny vickning på fötterna, han skruvar sig på stolen, ögonen vandrar mellan minnena och jag försöker hålla kvar blicken men utan att lyckas.

" Jag tror jag förstår varför du kallar den för den enastående ensamheten.."säger jag medans jag följer tankens röda tråd till slut.
"Jasså, ja, jag sa ju det - sinnessjuk" Han ler och tittar på mig för första gången på en lång stund, ett skevt, inåtvänt, sorgset leende.. Han, mannen som har allt i andras ögon, ser ut som en skolpojke som just fått rejält med stryk.

" Ensamheten blir så enastående för att du, liksom så många av oss andra överger så stora delar av dig själv. Du överger den del av dig som under hela resan till dit du är nu har betytt mest, nämligen din känsla för alltings varande och låtande. Du överger dina största resurser till förmån för ett fragment av dig. Det fragment som något tutat i dig är viktigast.."
Jag slås av hur skrämmande lika vi människor är varandra, beteendet är det samma men kompensationerna skiftar.
"F..n, jag är ju inte ens halv..inte ens hälften av mig använder jag. Hur kan jag då förvänta mig att lösa något alls? " Den inåtvända blicken igen, förvirringen.
"Oroa dig inte!" Jag skrattar till..

"De flesta av oss är så insyltade och borta i den egna enastående ensamheten att vi inte ens märker andras kamp och belägenhet. Det är ok, det är en del av att vara människa.. Det kanske inte behöver vara så för alltid? Eller vad tror du? "