Hon låste dörren till toaletten med en snabb rörelse, kollade igen att det verkligen, verkligen var låst innan pulsen sänkte sig och hon hasade sig emot spegeln.
Spegelbilden såg nästan ut som vanligt, kanske, om man sökte, kunde man förninna något rödare kinder men vid närmare inspektion såg man svettpärlorna som letade sig igenom det stramt tillagda, svarta håret mellan öronen och tinningarna.
Hon strök händerna över håret, rättade till den strama knuten som fortfarande höll alldeles utmärkt.. Insåg att hon knappt andades och tvingade sig själv till en djup bukandning som fick kroppen att skälva till, en snabb virvlande yrsel, det liksom susade mellan öronen somom någon skruvat på vattnet.
Blicken föll ner i tvättställets botten, hon skruvade på kallvattnet, sköljde händernas kalla svett och försökte tänka.. "Hur var detta möjligt?"
I nästan tio år hade hon jobbat här, alltid hade de för mycket att göra, för många att ta hänsyn till, komplicerade klienter och långtifrån solklara historier. Deras arbetsbelastning, för att inte tala om deras medmänsliga belastning var grym och ändå verkade den stegras från år till år.
Människoödena blev allt mera komplexa i direkt korrelation till deras minskade tid med klienten - helt absurt!
Nu hade det alltså hänt. Hon hade inte hunnit läsa klientakten förrän i bilen på väg till förhandlingen. Läsa? Nej, skumma på ytan.. Inga förberedelser, inga stolpar att hålla sig till - bara fritt fall.
Förhandlingen startade i tid, den utsatta kvinnans blickar på henne, vädjan, förtröstan.. och hon hade levererat! Visst hade hon det.. Talat, gjort inlägg, svängt sig med ord, retoriska finter och motfrågor! Hela tiden, eller i vart fall då och då, med blicken i fallbeskrivingen sökande efter nästa fyrtorn, efter nästa hållmärke att ta sikte emot.
De hade gått på det! Domaren och nämdemännen hade köpt allt hon sagt, nickat instämmande, hummat gillande och uppträtt som om de redan insett att hon hade helt rätt.
Föreställningen avslutad på ett kick, målet ogillades, klienten stormade lycklig och så, så åklagarens förvånade kommentar:
"Hur f..n kom du undan med den?" Innan han irriterat slängade med portföljen tog sig ut ur salen.
Det var detta hon begrundade här och nu, framför spegel på damtoaletten. Hon skulle inte kunna upprepa fakta ur målet om så hennes liv hängde på det, då hon inga kunde. Hon var inte påläst, hade inget på fötterna, hade bara använt sig av sina personliga starka egenskaper - hennes verbala förmåga och däri inkluderat hennes motfrågor, metaforer och retoriska kunskap likväl som hennes snabba perception i god kombination med förmågan att läsa snabbt.
Visst, detta var alla kännemärken på en kvicktänkt och aktiv kvinna! Det höll hon med om!
Men frågan var - skulle detta verkligen vinna mål? Vann man inte mål på kunskap?
Borde det inte vara så tom?
Frågorna åt sig djupare inom henne - var detta hon, bara och enbart hon? Eller var hela samhället sådant?
Går det så fort att vi inte längre hinner med utan tvingas ta till det vi kan för att överleva, för att få något gjort? Vem gagnar det i sådant fall? Den med många starka personliga egenskaper? Den med mycket erfarenhet? Vad händer med de mindre lycklig lottade? De unga?
"Är jag en kameleont av naturen?" tänkte hon. En som passar in överallt men ändå inte, en som ändrar färg efter omgivningen, på gott och ont.
Eller fungerar hela samhället så numera.. bara det att ingen vågar titta eftersom alla ligger efter, hinner inte förbereda, läsa på osv.
Hon rös till.. Båda alternativen tycktes henne olycksbådande och trots hennes "vinst" för dagen var den övervägande känslan tomhet och utsatthet. Måste det vara såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar