"Hur lär man sig känna tillit? Både till sig själv likväl som till andra.." - frågan kom från en klok kvinna via mailen häromdagen.
Inom mig tänkte jag, hjälp, precis den frågan jag alltid fruktar att få, som coach, som terapeut, som människa!
Kanske för att det är årtionden sedan jag insåg att tillit, tillsammans med lilla syster Tålamodet var två av mina käpphästar och achilleshälar.
Därför började jag bredvilligt erkänna att det var så.. Har alltid trott på den gamla sanningen, att det man belyser, sätter ord på och förstår, ja, det kan man så småningom förändra dess natur.
Har tom haft och har standard skämt om tillit, den vanligaste är att jag har struckit över båda orden i mitt exemplar av Svenska Akademins ordlista med en tjock svart markeringspenna.
Tillsammans med ordet tålamod då såklart..
Kanske är lilla syster Tålamodet grundproblemet i just mig?
Jag har bråttom, lite för bråttom tom ibland. Händer det inget blir jag otålig, stressad, försöker fixa något själv och detta får sällan något gott resultat. Funkar inte detta heller, tja, då blir jag nedstämd och passiv, slutar leta efter lösningar, gräver ner mig en stund med ett "det går aldrig" som jag förtvivlat mumsar på.
Det bästa är dock att efter en stund tar brådskan mig igen och jag bara måste försöka på nytt, med samma brådska och inte sällan med samma dåliga resultat.
En mig mycket närstående man säger "förändring måste få ta tid". Jag vet, känner, förnimmer att han har rätt i alla ordets bemärkelser MEN jag har sååååå svårt att acceptera att jag inte kan få det NU!! NU!
Tänk om jag aldrig får det då? Aha, här hittar vi plötsligt storasyster Tilliten!
Tilliten, i vart fall i mina ögon och funderingar grundar sig på en kombination mellan tanke och känsla. Det är till att lita.. dvs lita till att jag kan få, har rätt till, är bra nog för allt det där som jag önskar mig, kan planera, se och tänka mig.
Känslan och tanken är inte alltid överens här. Men vad jag också lärt mig genom åren, och faktiskt är väl medveten om varje dag numera är att känslan är rörlig, den liksom "fluktar" upp och ner...
Vet inte varför jag använder det ordet men det känns rätt. Speciellt när man är gravid känns känslan som en vågrörelse. Ena timmen är man "topp of the world", nästa timme "i helvetets förgård" och inget av detta är egentligen helt sant. (vad som nu är det?)
Jag vet inte om jag blev något klokare av denna retoriska diskussion, jag får nog ta den mellan fyra ögon med kvinnan som frågade..
Jag ser bara att de kommer tillbaka, dessa frågor, likt ekrarna på ett cykelhjul..i nya sfärer, i ny kontext men egentligen är frågorna detsamma.
En dag av tillitsfullhet önskar jag dig där som det heter i sången "känslan tiger still".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar