Igår när jag satt och sammanställde texter, först sittande under taket på vår altan med ett glas kall jordgubbssaft inom räckhåll, senare på min favoritplats (numera) i sängen med många mjuka kuddar så fick jag besök.
Det händer titt och tätt, speciellt just nu då graviditetshormonerna "springer" höga, det undermedvetna gör revision "ut med det gamla, in med det nya" och vi står på tröskeln till ett helt nytt vardagsliv. Mitt arbete med utdrag ur gamla texter, skrivna av mig själv hjälper förståss till!
Plötsligt stod hon där på tröskeln, den unga kvinnan, den gängliga gestalten med de tighta urblekta jeansen, tröjan i svagt lila med de långa "tubärmarna" som hon alltid drog i och för varje möte blev de sålunda längre och längre. Det cendréfärgade, långa, skandinaviskt ostyriga håret med luggen som föll ner, föll ner och föll ner framför hennes tungt svartsminkade ögon. Benen som likt Bambi alltid verkade trassla in sig i varandra, medvetet eller omedvetet, faktum är att hela hon hade något av råddjur över sig.
"Skygg som en hind.." hör jag för mitt inre och ser när hon drar upp ärmen, den där första gången, efter en lång tid med byggande av tillit och blottar den sönderskurna armen.
Den arm hon själv skurit i med rakblad, den arm hon bränt med cigaretter och tändare, skrapat i med ett gem och gjort egna "tatueringar" - allt för att åderlåta den smärta hon inte själv kom åt.
"Man kan överleva fysisk smärta, det vet jag, jag vet hur man gör! Men vad gör man när det skriker i själen?" frågade hon mig den gången och vi talade mycket om det då, talade och grät, fann vägar att vandra, verktyg att pröva och förkasta.
Mitt i min bild sätter min man på en konsert på Tv:n, han grillar middag och vill att tonerna skall nå honom dit ut, det gör de och det når mig, min bild och sammanflätningen börjar..
"17, and I'm all messed up inside, I cut myself, just to feel alive And I leave the light on, And I leave the light on
21 on the run, on the run, on the run. From myself, from myself and everyone... 'Cause I wanna love And I wanna live Yea, I don't know much about it And I never did
I don't know what to do. Can the damage be undone? I swore to God that I'd never be What I've become.
God bless the child, with the dirty face
Who cuts her luck, with a dirty ace
She leaves the light on, I leave that light on!
Beth Hart borde veta allt om detta tänker jag. Efter så många år av narkotika missbruk borde hon veta allt om smärtan som livet kan åsamka.
Vi föds inte onda, vi föds utan instruktionsmanual i en underbar, fantastisk och tuff värld. Där vi behöver varandra, vi behöver stöd, närhet och hjälp.
"Count your blessings, and count your blessings only.." säger Engelsmännen ibland.
Ja, jag tror vi alla behöver det, som en motvikt till allt det vi vill förändra, allt det som inte passar oss, som vi tycker inte är bra nog för det kommer det alltid att finnas gott om.
Se till det vi har lyckats med, det inom oss och runt oss som är bra och njuta av det, en andra, en tredje och kanske tom en fjärde gång.. Man får det, nämligen, det är också ens eget.
Jag tittar på rosorna på bordet och skickar henne en tacksamhetens tanke.
Tack för besöket!
Hur det gick för henne? Tja, det hör också till historien. Det gick bra. Hon har en fin position inom en turistkedja, förlovad, många vänner och ett rikt liv..hennes skratt kan pärla och studsa mellan väggar. Dock är hon, som hon själv säger: Chefen med de alltid långa ärmarna.
Hemligheter kan också vara en välsignelse..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar